Fick panik när jag såg att klockan närmade sig sju!
Kastade mig över telefonen för att hinna ringa innan han lägger sig.
I andra änden sprutade det snart sprudlande ord och berättelser om hur dagen varit för min älskade unge!
Han berättade om vilka djur han har hos pappa och vilka han har hos mig.
Berättade att han skulle fixa och dona lite med sin bil när han ätit klart och att han minsann hade Tubbe hemma hos pappa nu!
När han, i 100 knyck, hade berättat färdigt kom det ett "hej då mamma" och jag hann kasta ur mig "jag älskar dig mest i världen" innan han lämnade över luren till Micke.
Det enda Micke hörde i telefonen var en hysteriskt hulkande jag som förmedlade att vi hörs senare.
Lilla älskade Linus röst var den förlösande faktorn till att jag äntligen öppnar upp ALLA kanaler och bröt ihop på riktigt!
Efter några timmar var det dags för samtalet jag dragit mig för in i det sista...
Jag slog numret till min älskade lillebror...
Vi har gråtit och gråtit! Skrattat, varit tysta... Och gråtit!
Så fruktansvärt jobbigt att höra min "lilla" skyddsling så rädd!
Jag har aldrig riktigt betvivlat vårt speciella band i en skara på sex barn men idag fick jag det verkligen bekräftat!
Jag och Michael har alltid varit ett på något vis och jag VILL så gärna säga att allt blir bra och det är inget att oroa sig för.
Men det vore att ljuga för både mig och honom och det gör ont, så ont!
Med Nicholes sms tidigare under dagen och dessa två, mitt livs jobbigaste telefonsamtal, i ryggen har det här varit den hittills jobbigaste dagen känslomässigt!
Jag skall ju trösta, inte orsaka sorg och oro!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar