Rosa oktober

Köp rosa!
Allt från träningskläder och skor till chokladbitar och bullar med rosa socker på!
Uppmärksamma bröstcancern och gynna den kommersiella marknaden till max, det är ju oktober!
Göd handelsmännen som redan har med massa, massa mer för denna månaden massproduceras det rosa prylar!
Missade jag nåt?!
Vilken färg har den typ av cancern jag hade?
Vilken månad uppmärksammas den och hetsar till handel?
Bitter är jag såklart, över att rosa redan tingats utav brösten, men sköldkörteln kanske kan få snika åt sig cerise då?...
Prostatan? Januari och gul?...
Hjärnan får grå... Och februari... Känns som en bra trio...
Ja, GIVETVIS tycker jag att , om man kan, ska man hjälpa till att bidra till forskning som hjälper!
Men kan vi inte bara hela året tänka på att det finns miljarder olika typer av cancer?!
Skänka en peng och hoppas att en vacker dag får ALLA överleva oavsett typ
Och utan att vi en månad om året blir extra kärleksfulla mot tuttarna genom att betala mängder med peng för att visa att "jag bryr mig faktiskt"!?
Jag bryr mig med, genom 100:- i månaden till Cancerfonden... Den allmänna och inte det minsta rosa, vanliga, tråkiga, Cancerfonden....
Har köpt ett band också... Så ja, jag faller för det rosa... Men tycker inte desto mindre....

Bekräfta mig!

Som vanligt har min hjärna blivit triggad!
Jag älskar det faktum att det är ett såpass aktivt organ i min kropp för det får mig att reflektera över så mycket.
Inte bara säga ja, tack, bock och amen utan faktiskt fundera över vad jag tycker...
I veckan har, vid två tillfällen, ämnet bekräftelse dykt upp.
Vid ett tillfälle mer allvarligt (inte blodigt på nåt vis) , vid andra tillfället (hoppas jag i alla fall :) , mer skämtsamt då det handlade om att jag vid tillfälle fick visa leg på systemet och sedan slängde ut det på FB.
När det pratas om bekräftelse är det i princip alltid med något nedlåtande ton;
"Ja men han/hon söker ju bara bekräftelse..."
Men...
Gör vi inte alla det?
Dagligdags?...
Triggas inte människan av att få positiv feedback?
Gudarna skall veta att jag gör det i alla fall!
Jag hänger, till viss del, ut min träning på FB tex..
Och visst gör jag det för att få bekräftelse om att jag faktiskt gör något bra?
Annars kunde jag ju bara sprungit och hållit käft sen!
Varför tävla i saker och ting om det inte handlar om nån form av bekräftelse?
"Jag gör det för mig själv" säger du.
Jo, det såklart, det gör jag och gemene man också.
Hade ju varit lite korkat att springa för nån annans skull kan man tycka...
Men om det absolut inte handlar om någon form av bekräftelse så varför tex springa lopp som exempelvis Gbg-varvet eller Lidingö?
Spring dina mil ensam i skogen och var nöjd med det då.
I en relation... Vill du inte bli bekräftad? Varje dag? Få höra att du är älskad , bra , fin....
Jag ÄLSKAR att bekräfta dom jag tycker om med positivitet för jag ÄLSKAR själv att bli bekräftad av dom jag tycker om!
Min själ livnär sig på positiv bekräftelse likväl som den tynar bort av negativ...
Finns väl ingen människa som behöver få bekräftat att "jag tycker du är kass", "din kropp ser ut si eller så", "fattar du ingenting", "klart du inte skulle fixa det", "det kunde du gjort bättre" m.m...
Lika mycket som positiv bekräftelse stärker en medmänniska lika mycket bryter den negativa ner densamme...
Utan bekräftelse i någon form kan ingen människa överleva... Den bara ser olika ut för olika människor.
Så jo tack, bekräfta mig gärna!

Vad är en bal på slottet?...

Alldeles, alldeles underbar!!!
Hänger med Dolly i vardagsrummet...
Övar skalor och sjunger upp.
Ja, Dolly Parton alltså.
Grym kvinna som suger när det kommer till pepp-talk!
Hon sätter ju bara ord på alla mina snurriga tankar med sina texter!
"I will always love you" följs upp av "if loving you is wrong I dont wanna be right" och andra klyschor...
Men så, mitt upp i allt, drar hon till med "Think about love" och jag kommer på mig själv med det där töntiga flinet över ansiktet igen! :)

http://www.youtube.com/watch?v=8rZVLxTV0ys&sns=em

För det SPELAR ingen roll vad jag gör, det är bara att inse faktum; pusselbiten är den den är, kardborren släpper inte och det är bara att gilla läget!

Hoppet är som bekant det sista som lämnar människan och jag orkar inte gräma mig och försöka styra nåt som ändå inte går att stänga av!
Det är antingen det här, som är värt att vänta en evighet på, eller Crazy cat lady som gäller.
Och visst , jag gillar katter , men inte i närheten så mycket som pusselbit!

Nu har jag inte tid mer... Ska sjungs ballad ihop med Kenny Rogers! :)

Fart, fläkt & förnärmade farbröder

Förlåt mig farbrorn.
Förlåt för att jag är tjej, blond och kör fortare än dig.
För visst är det väl mitt kön som gör att du bara MÅSTE gasa upp och köra om för att sedan bromsa ner till dina 100 igen?
Vad är meningen liksom?
Enkel väg till jobbet har jag 10 mil.
Simpel matematik talar om att jag alltså pendlar 20 mil/dag.
I princip hela sträckan är det finfin motorväg vilket såklart underlättar färden.
Jag älskar fart!
Att jag dessutom hatar att gå upp tidigt på morgonen och gärna snoozar några gånger gör att jag behöver trycka extra på gasen för att komma i tid.
Hem har man ju alltid bråttom (i alla fall nästan alla) så då är det oundvikligt att det går undan...
Sedvanligt är att jag håller mig runt 140/150 hela vägen (bortsett från kamerorna) och allt som oftast sluter det upp nån annan körglad person som man kan lattja lite med på vägen utan att för den saken skull försätta mig själv eller andra i fara!
Men så har vi farbrorn!
Hade det bara varit nån gång hade jag inte brytt mig men börjar se nån form av mönster i det nu.
Farbrorn ligger, som sig bör, i högerfilen och håller 100 ( bra och laglydigt gjort utav farbrorn).
I omkörningsfilen kommer jag och diesel-Doris och blåser om i mina 140-150.
Det triggar farbrorn som vingligt gasar i kapp med stadigt "kvart-i-tre-grepp" om ratten och bara MÅSTE köra om... För att sedan mösa sig in framför mig och bromsa ner till sina 100 igen!
Varför?!?
Varför måste du förstöra mitt flow?!
Är det verkligen så potens-sänkande att man blir omkörd av en kvinna så man, med livet som insats, måste göra ett statement genom att köra om???
Flertalet andra bilar kör om farbrorn med men så länge det är herrar bakom ratten gör farbrorn ingen ansats till att tjur-rusa ikapp och visa pondus inte!
Finns alldeles för många farbröder på E45.an...


Skickat från min iPad

Ärr

Vad gör man åt ärr i hjärtat?
Dom som ibland inte ens ännu finns men som man så gruvligt räds skall uppstå?
Hur sätter man punkt på känslor när man genomsyras av dom i allt man gör?!
Hur avslutar man nåt innan det ens är påbörjat?
Och som man så desperat vill hänge sig åt för att det känns mer rätt än något annat tidigare gjort?
Det råder total kaos i mitt inre och jag vet inte vart jag skall göra av det!
Rädslan för nederlag och besvikelse övervinns av rädslan av att inte få veta. Inte våga... Men har jag rätt att ens fråga?...
Troget som en blindhund är jag villig att vänta, men vill inte vänta förgäves...
Och hur vet man om man väntar förgäves om man inte söker konkret svar?
Vad är det värsta som kan hända?
Det vet jag inte än...vet inte om jag kommer våga ta reda på det heller...
Är ju bara totalt virrvarr det här! Hur skall det då kunna bli logik för någon annan?
Är känslor någonsin annat än ologiska?
Nej, dom bara är, stormar och yr runt.
Tills det bär eller brister....
Vet bara vad jag vill... Så innerligt och helhjärtat! Men det räcker inte.
Måste våga riskera nederlag.
Med känslor som insats är det ett vanskligt spel att spela men det får det vara värt.
Vinsten är för stor för att inte satsa...
Och vad är det värsta som kan hända?
Fråga ställs och det lilla lilla hjärtat brister... Det må så vara... Kanske...snart...

In a nutshell

Envis
Liten
Lättstött
Elak
Naiv
Osäker
Rastlös
Ettrig

Sömnlös
Understimulerad
Näsvis
Drömmande
Ståndaktig
Trotsig
Rotlös
Överkänslig
Mjuk

Det är jag i korta drag...just nu... Långt ifrån en ursäkt till saker som händer just nu...
Mest ett skriftligt erkännande...

Skickat från min iPad

Ont i bröstet!

Det här är mina killar!
Jag saknar dom så mycket så det finns inte ord för att beskriva det!
9 dagar sedan jag lämnade dom och 15 hemska dagar kvar tills jag får hämta dom igen! :(

Pommes till det?

Ibland undrar jag vad jag håller på med...
Men så slår det mig, det största jag hittills lärt mig under cancer-resan;
Det finns ingen mening med att hålla tillbaka!
Saker man verkligen vill ha sagt eller gjort får inte lov att vänta till imorgon.
Tänk om imorgon aldrig kommer....
Hellre ta ett djupt andetag och våga än att hålla tillbaka och ångra resten av livet!

Det här har för övrigt varit ganska lärorikt för mig på många plan.
Sitter ju som bekant på Sahlgrenska och genomgår en radiojod-behandling...
Kom hit i tisdags (med hjälp av min käre bror Daniel) och skrev in mig klockan 10.00.
Blev mottagen av en go liten tanta vid namn Majsan som förklarade vad som komma skulle...
Jag boade in mig och sedan var det dags för provtagningar med nålar och manschetter...
Fick där bekräftat att min träning ger positiva resultat för insidan av kroppen för jag har, enligt Majsan, syreupptagning som en atlet, och det hör tydligen inte till vanligheten minsann! :)

Nåväl, strax innan 14.00 kom en annan sköterska in och förklarade för mig att nu var det snart dags att gå och svälja den radioaktiva kapseln och berättade för mig hur jag skulle gå tillväga.
Nu steg pulsen lite...
Det är minsann inte bara att svälja.
Nädå, den serveras i ett blyrör, långt som ett sugrör ungefär.
Att sitta på rätt sätt , vänd åt rätt håll och fortast möjligt svälja denna lilla äckliga var viktigt för så snart den lämnat sin kapsel börjar den att stråla.
Detta skapade ingen som helst stress för mig som till vardags måste dela en vanlig panodil i 30 bitar för att kunna svälja den!
Under omständigheterna gick det ganska bra och jag fick snart gå in på mitt rum igen.
Jag stängde min dörr....och utanför den stängdes den elektriskt drivna ståldörren!...
Panik utbröt! Tårarna sprutade och det slog mig återigen hur jävla orättvist det här är!
Resten av dagen spenderades i sängen...
Igår, onsdag, vaknade jag vid 08.00 och lurade på hur fan jag skulle få hela den dagen att gå?!?
Frukost serverades, jag körde ett träningspass , duschade och sedan var klockan 14!
Med hjälp av FaceTime med älskade Ärtan och grymt upplägg av tv-tider gick dagen hyfsat snabbt trots allt!
Idag, torsdag, fick jag besök av en av dom härligaste människorna jag träffat på länge;
Sjukhusfysikern Ulrika! Hon mätte min strålning, shitchattade lite och talade sen om att det är helt ok för mig att gå ut på en promenad!
Jag kastade på mig kläderna och jag lovar att jag smittade ner hela området med mitt leende som bara inte gick att hålla tillbaka!
Grådaskigt, småregnigt och disigt... Jag älskade det!
Där gick jag med mina lurar och bara tokflinade! :)
När jag kom tillbaka var det dags att fyllas med laxerande tabletter och medel och...tja... Låt oss säga att nu lär jag inte lämna rummet mer idag...
Imorgon kl 09.00 är det dags för röntgen och sen hoppas jag på att snabbt bli utskriven så jag kan åka hem!
Skall hålla mig på "behörigt avstånd" till vuxna till 28/2 och barn får jag inte vara nära förän 11/3.
Några timmar då och då går bra om ca 10 dagar men jag vet inte om det vore bra för Linus...
Antar att det är något jag och Micke får prata om lite längre fram...
Nåväl, hjärnan har haft god tid att tänka över de viktigare sakerna i mitt liv, beslut har tagits och erkännanden har gjorts...
Ganska välbehövligt det här kanske?...
Hur som, 13/3 blir nästa milstolpe för då ska jag tillbaka hit för att få svar på mina röntgenbilder.
Svaret skall då vara: NEJ, det fanns inget mer! JA, du är frisk nu!

Vill du ha pommes till det? ;)

Magras och nervvred

Det närmar sig och det är inte annat än att det känns av...
Vaknar varje morgon med en mage som är i totalt uppror och kli i hela kroppen.
Rastlös och ofokuserad...
Fick en ångestattack utöver det vanliga härom dagen och höll på att svimma i vardagsrummet.
Lika bra att det kommer nu iofs, innan Ärt kommer.
Ska hämta honom om 2 timmar och då blir allt bra en stund!
6 dagar av kärlek!
Kan inte låta bli att tänka på lördagen då han skall åka tillbaka till Micke..
När dom åkt vet jag inte när jag får se honom igen!
Men, det skjuter vi bort nu!
6 dagar skall vi fylla med kärlek sen skall jag gå min (förhoppningsvis) sista rond och sen är det klart!
Den sista och utan tvekan tuffaste ronden!
Men sen...sen har vi bestämt, är det klart!
Full fokus framåt!

Känner du dig träffad?

Börjar bli trött på mig själv nu men...
KAN inte styra hjärna och hjärta, så är det bara!

4 veckors helvete

Jag kommer inte få träffa mitt barn på 4 veckor!
Det är dock inte det värsta.. Det värsta är anledningen till det.
Jag kommer att vara direkt FARLIG för honom!
Jag, som skall vara en av de två personerna som skall vara tryggast för honom i hela hela världen, kommer att utgöra ett hot för hans framtid om jag skulle träffa honom.
Det är så sjukt jävla mentalt knäckande så det går inte att beskriva med alla hemska ord i världen!!!

I am an asphalt flower breaking free but you keep stopping me. Release me!

Mina statusar och inlägg på Facebook är oftast glada, låga och gymnasiala.
Åsikterna om detta är, som om allt annat, många.
Bygga fysiska fasader har aldrig varit min grej.
Psykiska däremot... Det är min grej!
Nu mer än nånsin!
"Hur är det?"
"Johorå! Prima liv serrö!"
Jag minns inte när jag pratade med någon av mina vänner i telefon sist...
Det är något jag saknar men drar mig för.
För jag vill inte prata om hur jag mår... Och jag vill inte belasta dom med hur jag faktiskt mår!
Vill bara låtsas som om att allt är just prima liv!
I min bubbla är det det med.
För här och nu vet jag ingenting och då är det bra! Det är ju bara att utgå ifrån det...
Samtidigt går dagarna och vi närmar oss nästa steg på stigen i Törnrosdalen.
Prövning skall genomgås för att få besked...
Jag vill inte ha besked! Är rädd för besked! För tänk om det är fel besked?!?
Allvaret kommer krypande... Mörker smyger sig in i hjärna och själ... Som smog... Det sipprar...
Tänk om... Tänk om... Tänk om det faktiskt finns kvar... Har breddat sin boning, byggt ut sin borg och tagit över mer!
Tanken måste tänkas hela vägen ut för att förbereda men den är ju så grotesk!
Stänger av och blir glattig och gymnasial igen.
Men det innebär inte att det försvinner...
Jag saknar er! Längtar efter er! Men ni är "farliga" för ni rämnar min psykiska fasad på en halv sekund!
Kan inte låtsas när ni frågar och det skrämmer!
Förlåt! Förlåt för att jag tar tillfälligt avstånd... Förlåt för att jag verkar nonchalant och otacksam... Förlåt för att jag inte ringer på födelsedagar...
Jag älskar er och hoppas att ni förstår... Nånstans... Att ni är viktigast... Och därför också svårast... Kommer tillbaka så småningom... Starkare än någonsin och hoppas att ni fortfarande vill ha mig!