13.45 och jag sladdar in på parkeringen utanför kapellet där begravningsakten snart skall gå av stapeln.
Nervös och nära till tårar tokbiter jag på naglarna som pryder högerhanden samtidigt som vänstern nästintill krampar om en illrosa nejlika med tillhörande grönt.
Var i blomsteraffären på vägen och förkunnade att jag önskade en kistblomma men absolut ingen ros!
Nej, nej. Mia var så mycket mer i både form och kulör.
Efter en kortare överläggning är jag och floristen brinnande överens om den illrosa nejlikans måste på Mias kista.
Där är mycket folk och det glädjer mig.
Att folk har vett på att visa uppskattning gentemot detta under till människa som på ett vidrigt vis tvingats lämna oss för tidigt.
Hennes son är där...
Jag kan inte förmå mig att ägna honom ens en blick...
Han tycker synd om sig själv...det gör inte jag...
Vi kliver in i kapellet och där är så mycket folk så vi får inte ens plats,
jag och min lillebror.
Vi hamnar tillslut i bänkraden som är ämnad för närmsta familj och på något vis känns det helt rätt.
Som att vi hör hemma där jag och han.
Min stora, starka , lilla lillebror.
Alla sitter på plats, dörrarna stängs och akten kan börja.
Det är tyst.
Länge, säkert 5 minuter eller en evighet, är det tyst.
Det blir grumligt.
Du vet, sådär som det blir när tårarna byggs på längs med kanten på ögat och du sitter just så stilla som det behövs för att dom skall fortsätta byggas på i en flytande hög istället för att rinna i ansiktet...
Det är ett klassisk försök att dölja vad som egentligen händer det där med att sitta still men...
Tillslut är där så mycket tårar så dom får inte plats längs med kanten längre utan väljer istället att svämma över och påbörja sin färd längs med mitt ansikte och sedermera halsen där kragen på klänningen vänligt men bestämt sätter stopp och samlar ihop tårarna på ett och samma ställe igen.
Läppen börjar darra.
I ett klent försök att inte gråta högljutt låter jag den få fritt spelrum men känner att sorg tar överhand och jag drabbas av lätt panik vilket medför att min hand instinktivt söker sig till knäskålen på mannen till vänster om mig.
Snabbare än att jag hinner tänka en hel tanke grabbar han tag i min hand och håller den tröstande i sin.
Jag klämmer! Klämmer så hårt så att knogarna vitnar!
Allt medans han lugnt och tryggt fortsätter att trösta mig med lätta drag med sin tumme över min hand.
Andningen lugnar sig och jag kan gråta i någorlunda lugn igen.
Min stora, starka, lilla lillebror fyller med sin närvaro mig med lugn och trygghet.
Vi är ledsna tillsammans fast på olika vis...
Folket som samlats sjunger psalmer och alla tycks, till min förtjusning, ha fått med sig bästerösten idag.
Det låter fantastiskt vackert!
Låtarna som valts är dystra, ledsamma och låga.
Inte alls nåt Mia hade tyckt om.
Men det låter vackert när vi framför dom tillsammans.
När det blir dags att ta sista farväl vid kistan lämnar vi alla normer därhän och istället för att gå fram en och en så står vi där allihop i ett virrvarr av människor och delar sorgen med varann.
Medans Anki läser sitt tal lägger han sin arm om mig, min stora, starka, lilla lillebror, och jag känner mig återigen trygg nog att släppa ut det jag febrilt försöker att kväva på insidan.
Den sista sången sjunger vi tillsammans, ståendes i en klunga runt omkring kistan.
Det är Mias favoritlåt.
Så ska man inte göra men så gjorde vi. Spontant. För ingen ville riktigt gå därifrån.
Det lilla kapellet är fyllt med sorg och kärlek.
Då och då dyker ett leende upp på både mina egna och andras läppar.
Ett leende som skvallrar om hur fantastiskt många fina minnen vi alla har med älskade Mia.
Akten är över och folk sprids som frön i vinden.
Vi sätter oss i bilen och tokdansar till Mias låt;
Jag och min stora, starka, lilla lillebror.
