Under livet har man lärt sig att använda olika liknelser.
En av dom är "att lägga sig på golvet och skrika som en 2-åring"
Äntligen är den här: 2-års trotsen!
Fy säger jag bara!
Försöker rida ut stormen så lugnt som möjligt men jösses vilken pers det är emellanåt!
Utbrotten avlöser varandra och detta för totalt meningslösa saker, allt för att testa mammas gränser!
Jag har dock bestämt mig för att han skall aldrig få vinna en sån där meningslös dust för vinner han en så kan han vinna fler.
Jag låter honom skrika, talar om att om han inte slutar så går jag och sen gör jag just så med om han inte lägger av!
Går ut, räknar till tio (eller tusen) och sen in igen.
Säger samma sak som innan och detta funkar i princip varenda gång.
Idag var vi och handlade i Trollhättan.
Inne i affären fick Linus tag i en håv som han rusade runt och viftade hej vilt med!
Jag sa till honom att om han inte lugnade ner sig så skulle jag ta den ifrån honom.
Då la han in en högre växel och yrde runt som en dåre!
Jag tog tag i honom, gjorde klart för honom att nu ryker håven och tog sedan den ifrån honom.
Detta fick honom att bli HELT galen, kasta sig på golvet och skrika som en galning.
Jag talade då om för honom att jag struntar i om du ligger där och gapar, jag lyssnar inte förän du slutat att gapa.
Att det är en massa folk runt omkring i sånna här lägen bekommer mig inte.
Jag tänker inte låta honom bli bortklemad.
Det är ju för hans egna skull i slutänden!
Tilläggas skall att jag är jäkligt lugn och saklig igenom alla dom här situationerna.
Hur som helst, efter en stund inser han att han inte kommer att vinna denna gången heller och kommer fram till mig och ber om att få komma upp i min famn vilket han också får såklart!
Vi knatar runt i affären ca 15 min till innan kusin kommer och frågar om jag hörde vad tjejen sa..
Vilken tjej undrar jag?..
Hon som har följt efter dig i affären!
Då är det en brud som på riktigt smugit runt bland hyllorna och kikat på mig under hela ovanstående samtidigt som hon pratar med någon i telefon och säger "Sicken jävla mamma. Du skulle bara se! Jag tycker verkligen synd om barnet!"
Hon vet ju inte att jag och kusin är där tillsammans så samtidigt som hon smyger på mig så "smyger" kusin på henne.
Det hon sa gjorde mig helt stum och jag kunde bara inte låta bli och stövlade därför fram och frågade om det var mitt barn hon tyckte synd om?
Vad menar du? svarar hon.
Jag bara undrar om och i så fall varför du tycket synd om mitt barn?
Jag tycker inte synd om nån svarar hon.
Vad bra svarar jag och vänder på klacken.
Hela hennes minspel visade precis hur dum och överrumplad hon kände sig och jag var frustrerad när jag gick!
Jag köper absolut att folk har åsikter, tycker tom oftast att det är jäkligt kul, men stå för dom med då!
Jag undrar på riktigt varför hon tyckte synd om Ärtan!
Och OM det nu var synd om honom, stå upp för honom och säg ifrån till den elaka mamman då!
Undrar hur hon anser att jag skulle hanterar situationen?
Låtit honom riva halva butiken, betala för det han raserat och gett honom en chokladbit som belöning för hand beteende?
Det lustiga i kråksången var att tjejen i fråga var gravid.
Hoppas vi springer på varann igen lagom runt hennes unges första trotsperiod! :)
Skickat från min iPhone
