Det är grått och disigt men den höga luften skvallrar ändå om en fin höst.
Jag älskar höst och allt vad det innebär!
Massor med färger, hopp i lövhögar och härliga promenader!
Längtan efter jul sipprar sakta fram allt medans träden klär av sig och blir nakna.
Hade en kväll för mig själv igår då allt möjligt behandlades av den där gråa massan som vi konstaterat inte går att stänga av...
Mitt upp i allt virrvarr kom jag på mig själv med att fundera över om jag kanske skulle ta och ringa mamma?...
Få tala om för henne hur jag mår, att jag är rädd och behöver tröst!
Få gråta, bli omfamnad och höra att allt kommer att bli bra!
Släppte den tanken ganska så snabbt igen...
Kom tröstlöst fram till att det skulle inte spela någon roll... Det hade varit att banka huvudet i väggen... Och ett enormt nederlag för mig själv!
Att öppna och släppa in för att återigen bli sviken.
Det hade varit att släpa fram den lilla Ellenore igen och hon har inget med det här att göra!
Det är bättre att hon stannar där hon är, hoppar hage på de mentala skolgården, lyckligt ovetande.
Men det är lustigt hur man funkar i huvudet ändå.
Att tanken ens slog mig visar hur starkt bandet mellan barn och förälder trots allt är!
Eller snarare längtan efter att bli älskad av den enda människan i världen där just kärlek borde vara det mest självklara!
Villkorslöst och omättat skall varje människa, oavsett vad, vara berättigad att alltid överösas av kärlek från sin mamma!
Jag saknar det egentligen inte, man kan nog inte sakna nåt man aldrig haft, men jag kommer alltid att undra och aldrig förstå!
Aldrig förstå hur en förälder kan låta bli att älska sina barn?...
Höst; den skall njutas av, förhoppningsvis i sällskap av härliga människor!
Och främst, såklart, min älskade lilla Ärta!
Här skall hoppas i lövhögar tills benen viker sig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar