Dom som ibland inte ens ännu finns men som man så gruvligt räds skall uppstå?
Hur sätter man punkt på känslor när man genomsyras av dom i allt man gör?!
Hur avslutar man nåt innan det ens är påbörjat?
Och som man så desperat vill hänge sig åt för att det känns mer rätt än något annat tidigare gjort?
Det råder total kaos i mitt inre och jag vet inte vart jag skall göra av det!
Rädslan för nederlag och besvikelse övervinns av rädslan av att inte få veta. Inte våga... Men har jag rätt att ens fråga?...
Troget som en blindhund är jag villig att vänta, men vill inte vänta förgäves...
Och hur vet man om man väntar förgäves om man inte söker konkret svar?
Vad är det värsta som kan hända?
Det vet jag inte än...vet inte om jag kommer våga ta reda på det heller...
Är ju bara totalt virrvarr det här! Hur skall det då kunna bli logik för någon annan?
Är känslor någonsin annat än ologiska?
Nej, dom bara är, stormar och yr runt.
Tills det bär eller brister....
Vet bara vad jag vill... Så innerligt och helhjärtat! Men det räcker inte.
Måste våga riskera nederlag.
Med känslor som insats är det ett vanskligt spel att spela men det får det vara värt.
Vinsten är för stor för att inte satsa...
Och vad är det värsta som kan hända?
Fråga ställs och det lilla lilla hjärtat brister... Det må så vara... Kanske...snart...
