Ett lugnande bakslag

Jag är extremt anti tabletter och måste vara näst intill döende för att ens överväga att ta en panodil!
Dom senaste dagarna har mina kvällar och nätter bestått av panik, ångestattacker och konstant sömnlöshet.
Inser att detta inte håller och har därför tvingats gå med på att äta lugnande och insomningstabletter...
Dom hjälper onekligen , det kan jag inte förneka men shit vilket nederlag det är i min värld!

Ett för mycket

Så händer plötsligt allt på en gång!
Igår låg det brev i lådan...
Ett om möte med en kirurg, ett om så kallat inskrivningsmöte och ett om bokad operationstid...
Skönt att nåt händer men tyvärr är det ett brev för mycket..
Mötet med kirurgen är överflödigt...
Om det inte är så att han vill berätta nåt innan...
Nåt som inte är bra...
Har ringt och försökt få tag i honom flera dagar utan resultat.
Istället ringde idag hans sköterska för att höra om jag hade några frågor?...
Jag frågade vad den nya cystan var för något?
Den dom hittade när dom hade punkterat den första!
Det ville hon inte svara på...
Jag sa att då vill jag prata med läkaren.
Hon svarade att han vill inte ta det på telefon utan jag får vänta till mötet.
Operationstider är inget som direkt haglar över folk men i mitt fall har dom bokat in en innan dom ens berättat för mig VAD DET ÄR JAG HAR!!!!
Det bådar inte gott i min värld!
Kan nån bara vara så jävla vänlig och säga nåt???
Vad som helst!!!!

Skickat från min iPhone

Grät av lättnad...

...och sedan av ny rädsla!
Kollade posten idag och där låg ytterligare ett kuvert (tappat räkningen på hur många jag fått) märkt med loggan ifrån Västra Götalandsregionen.
Min första spontana tanke: vad FAAAN är det nu då?!?
Fick ju ett senast i måndags vilket lät meddela att jag skulle få vänta YTTERLIGARE två till tre månader på nästa undersökning!
Öppnade med halvnojjiga fingrar dagens lektyr och se på fan!
Det tog tydligen skruv när remiss skickats från självaste överläkaren och nu , ÄNTLIGEN , har jag fått tid för ultraljud och biopsi!
17/10 klockan (minns ej) är det NÄL som gäller...igen...
Satte mig i bilen, stängde dörren och tårarna forsade!
Delmål ett uppnått!
Halmstrået som jag famlat efter blev plötsligt lite grövre och lite mera greppvänligt!
Jag har ett datum att nagla fast min trasiga hjärna vid!
Paniken blev dessvärre mer påtaglig än vad den varit tidigare.
Har fram tills idag kunnat hålla ihop under Linus vakna timmar hos mamma.
Har varit fast besluten om att han skall inte behöva oroas över att mamma tillfälligt trasat sönder mentalt.
Men idag höll det inte!
Han var med i bilen när paniken kom krypandes och jag inte längre kunde hålla emot!
Stannade till vid vägen, satte på hans låt (Dansa-Pausa) på repeat och lät honom dansa loss , glad och ovetandes om mammas tårar som forsade ner över mitt bortvända ansikte...
Snart får jag veta... Vad är det som äter upp mig inifrån?
Skall jag leva?
Skall jag dö?
Får jag dela Linus liv eller skall han växa upp utan mig?
Dom dagarna jag är stark , vilket ändå är ganska många , talar jag om för mig själv hur urbota korkade alla dom där tankarna egentligen är!
Men det är en del av det mentala som bara inte går att styra!
Jag har aldrig varit så här utelämnad till någonting tidigare och är just nu minst i världen i min egna värld!
Van vid att rodda, fixa och ta kontroll över alla situationer sitter jag nu i en båt utan åror och slåss mot mörka vågor och avgrundsdjupa vatten!
Kommer att se ljusare på det här så småningom, det vet jag, men jag har just nu ingen aning om hur jag skall komma dit och det skrämmer ihjäl mig!!!

Tyst min mun får du socker

Har vid ett tillfälle detta året varit brutalt ärlig!
När jag väl fick chansen att lätta mitt hjärta så gjorde jag det med råge!
När käften väl babblat färdigt fick jag råpanik och ångrade att jag sagt nåt alls!
Korkat att slåss mot väderkvarnar tänkte jag...
Responsen jag fick var att det var inte alls dumt att tala om det jag gjorde.
Och när jag tänker efter; nej, det var fan inte dumt!
Har alltid varit så jäkla rädd för att öppna och tala om vad jag faktiskt känner men vem vinner på att hålla igen?!?
Vissa saker känner man bara instinktiv att det är rätt och riktigt.
Detta var en sån sak... Ja, så är det!

Ljusglimtar

Det är snart dags för årets rosa bandet gala... Detta innebär sjukt mycket snack om cancer på TV.n!
Jag får panik och stänger av!
Väntar och väntar och väntar och blir tokig under tiden!
Mina ljusglimtar är mina Ärtan-veckor då jag får annat att tänka på tillsammans med min älskade unge!
Du får mig att tro på en bättre morgondag Ärtan!
Andra typer av ljus kommer då och då i form av sms från vad som kan vara en av dom bästa människorna jag träffat någonsin!
Mentalt kaos blandas med värme, kärlek , hopp, önskan och tro på nåt fint...
En ljus framtid med lugn och ro... Ekor och stjärnor... Långresor och rödvin...
Tre små apor hoppade i sängen... Men i detta fallet är det bara två apor som räknas...
Mentala kardborrar är inte att förakta bara dom är av rätt karaktär!