Vems ansvar är det? Egentligen?!

Det händer skit i världen.
Så mycket skit så att jag ibland , i det tysta , ber min son om ursäkt för att jag satte honom till den.
Men jag vägrar tappa hoppet om människan!
Hon är i grunden god, det är vad jag inbitet kommer fortsätta leva efter!
Efter en hel radda insidenter med sexbrott den senaste tiden har mer eller mindre kända människor
tagit ett kliv ut i offentlighetens ljus och delat sin personliga åsikt i frågan.
Detta applåderar jag!
Sven Melander delar sin åsikt om folks aggressioner gentemot Zara Larsson och hennes uttalande
och detta står jag bakom till 100%
Daniel Medoza (vars texter allt som oftast tycks komma från mitt egna huvud)
delade ett inlägg där han bad sina söner om ursäkt för den skeva kvinnobild han omedvetet lägger över på dom genom omedvetet kränkande kommentarer.
Män rasar gentemot andra män och tycker att nu får det väl för faan vara nog?!
Och ja, det är så sant som det är sagt!
Nu får det fanimej vara nog!
Men kommer jag som kvinna undan?
Och i så fall av den enkla anledning att jag är just kvinna?!
Det är för mig, som för merparten andra, en självklarhet att INGEN under några som helst omständigheter skall utsättas för övergrepp i någon form och jag tror såklart inte att mina "söta"
kommentarer om att jag minsann "tingat" den och den tösen till att gifta sig med min son
kommer att forma honom till våldsman.
Men jag kan ändå inte släppa tanken efter Daniels senaste text...
Män har ett stort jävla ansvar att visa att nu får det vara bra!
Men vi kvinnor skall axla den manteln minst lika mycket!
Mammorna sitter kring köksbordet och pratar vitt och brett om X som för tillfället inte råkar vara med på plats.
"Hon ser ut si och så"
"Hon beter sig si och så"
"Inte konstigt att hon blir tafsad på/ illa pratad om / tagen som lättfotad
med tanke på hur hon beter sig!"
Med bland kaffekoppar och sladdertackot sitter våra söner och döttrar och betraktar, lyssnar och lär.
Lisa i skolan är äcklig , ligger med alla och förtjänar inte mindre än att bli utnyttjad när hon druckit för mycket på den där festen!
(Troligtvis av den enkla anledning att Lisa är populär bland grabbarna)
Point taken?
Män är i det stora hela inte problemet.
Människan är.

Mias låt

13.45 och jag sladdar in på parkeringen utanför kapellet där begravningsakten snart skall gå av stapeln.
Nervös och nära till tårar tokbiter jag på naglarna som pryder högerhanden samtidigt som vänstern nästintill krampar om en illrosa nejlika med tillhörande grönt.
Var i blomsteraffären på vägen och förkunnade att jag önskade en kistblomma men absolut ingen ros!
Nej, nej. Mia var så mycket mer i både form och kulör.
Efter en kortare överläggning är jag och floristen brinnande överens om den illrosa nejlikans måste på Mias kista.
Där är mycket folk och det glädjer mig.
Att folk har vett på att visa uppskattning gentemot detta under till människa som på ett vidrigt vis tvingats lämna oss för tidigt.
Hennes son är där...
Jag kan inte förmå mig att ägna honom ens en blick...
Han tycker synd om sig själv...det gör inte jag...
Vi kliver in i kapellet och där är så mycket folk så vi får inte ens plats,
jag och min lillebror.
Vi hamnar tillslut i bänkraden som är ämnad för närmsta familj och på något vis känns det helt rätt.
Som att vi hör hemma där jag och han.
Min stora, starka , lilla lillebror.
Alla sitter på plats, dörrarna stängs och akten kan börja.
Det är tyst.
Länge, säkert 5 minuter eller en evighet, är det tyst.
Det blir grumligt.
Du vet, sådär som det blir när tårarna byggs på längs med kanten på ögat och du sitter just så stilla som det behövs för att dom skall fortsätta byggas på i en flytande hög istället för att rinna i ansiktet...
Det är ett klassisk försök att dölja vad som egentligen händer det där med att sitta still men...
Tillslut är där så mycket tårar så dom får inte plats längs med kanten längre utan väljer istället att svämma över och påbörja sin färd längs med mitt ansikte och sedermera halsen där kragen på klänningen vänligt men bestämt sätter stopp och samlar ihop tårarna på ett och samma ställe igen.
Läppen börjar darra.
I ett klent försök att inte gråta högljutt låter jag den få fritt spelrum men känner att sorg tar överhand och jag drabbas av lätt panik vilket medför att min hand instinktivt söker sig till knäskålen på mannen till vänster om mig.
Snabbare än att jag hinner tänka en hel tanke grabbar han tag i min hand och håller den tröstande i sin.
Jag klämmer! Klämmer så hårt så att knogarna vitnar!
Allt medans han lugnt och tryggt fortsätter att trösta mig med lätta drag med sin tumme över min hand.
Andningen lugnar sig och jag kan gråta i någorlunda lugn igen.
Min stora, starka, lilla lillebror fyller med sin närvaro mig med lugn och trygghet.
Vi är ledsna tillsammans fast på olika vis...
Folket som samlats sjunger psalmer och alla tycks, till min förtjusning, ha fått med sig bästerösten idag.
Det låter fantastiskt vackert!
Låtarna som valts är dystra, ledsamma och låga.
Inte alls nåt Mia hade tyckt om.
Men det låter vackert när vi framför dom tillsammans.
När det blir dags att ta sista farväl vid kistan lämnar vi alla normer därhän och istället för att gå fram en och en så står vi där allihop i ett virrvarr av människor och delar sorgen med varann.
Medans Anki läser sitt tal lägger han sin arm om mig, min stora, starka, lilla lillebror, och jag känner mig återigen trygg nog att släppa ut det jag febrilt försöker att kväva på insidan.
Den sista sången sjunger vi tillsammans, ståendes i en klunga runt omkring kistan.
Det är Mias favoritlåt.
Så ska man inte göra men så gjorde vi. Spontant. För ingen ville riktigt gå därifrån.
Det lilla kapellet är fyllt med sorg och kärlek.
Då och då dyker ett leende upp på både mina egna och andras läppar.
Ett leende som skvallrar om hur fantastiskt många fina minnen vi alla har med älskade Mia.
Akten är över och folk sprids som frön i vinden.
Vi sätter oss i bilen och tokdansar till Mias låt;
Jag och min stora, starka, lilla lillebror.

Grattis från ett gjutet hjärta

Mors dag....
Grattis, trots allt.
Vill inte tro att någon enda människa föds elak och självisk.
Det händer nåt på vägen.
Människan gör egna val och resultat faller därefter.

Tack för livet mamma!

Tack för lärdomen som min förvirrade uppväxt fört med sig.
Tack för alla fel du gjort och visat mig att inte göra om!
Tack för behandlingen  som förvrängt min hjärna så ofantligt under
åren och som riskerade att få mig tappa tilltro till allt mänskligt
och människan själv!

Men vänd på steken Sundström!

Tack mamma.
Tack för att du formade mig till en magiskt stark individ!
Tack för att du lärde mig stå emot även dom hårdaste vindar
på de öppnaste av fält!
Tack för att du begåvade mig med mer skinn på näsan än
den mest hårdnackade av dom stora!
Tack för munlädret som får mig att tro mig själv till och med
när själen blöder!
Tack för allt hat som fått mig att älska med mer passion än
den störste romantikern!
Tack för alla slag som fått mig att vidröra med mjuk hand!
Tack för alla hårda ord som fått mig att väga mina egna på guldvåg
för att inte riskera att få min nästa att känna den smärta jag gjort!
Tack som fan för den hårda vägen!

Men också, massor av tack för bullarna som bakades innan "vad-det-nu-var" hände.
Tack för en och annan saga, sång och klapp med faktiskt omtanke på liten liten kind...
Och tack från djupet av mitt hjärta för min älskade lillebror!

Jag älskar inte dig....
Jag älskade dig.
Med hela mitt hjärta och djupaste själ älskade jag dig som bara ett barn kan älska en mor!
Men jag älskar inte dig...

Med kepsen i hand tackar jag dig för livet och önskar dig grattis på Mors dag.

För en gång var du just min mor.

 / Elle