Min favoritplats

Jag har ingen favorit, jag har många ställen som jag tycker om att vara på:

På havet.
OM man återföds efter detta liv kräver jag att få bli vattendjur!
Jag har inga höga krav som haj, delfin eller så...
Det räcker att jag får vara en liten krill om det skulle va så, bara jag får leva i vatten!

I skogen med hunden.
Tänker alltid bäst bland granar, berg och vatten...

På GMBK med Tubbe och hjärtat.
Träffar alltid trevligt folk att tjöta med och jag ÄLSKAR att se Tubbe när han är där.
Han toktrivs på planerna och i skogen runt omkring! :o)

På Mickes bröstkorg framför TV.n.
Känner mig alltid maximalt trygg när han håller om mig!
Gärna med katterna och hunden närainpå med.

Sunnerön.
Min fristad!
Vi hade sommarställe där när jag var liten...
Det är en ö i Mjörn utanför Gråbo...
Här var det allt som oftast lugnt och skönt och ingen kunde "trilla dit" eftersom det är Sällskapet Länkarna som har arrenderat ön, det finns inga butiker eller bilar och enda sättet att komm dit är med båt!
Obeskrivligt för de flesta, men de som spenderat sin barndoms sommrar där förstår precis vad jag menar!...

Jag trivs för det mesta, bara jag har goa människor runt omkring mig...

Rädslor

Finns många saker jag är rädd för men jag har en rädsla som slår alla andra med hästlängder:
Rädslan över att vara otillräcklig.
Att inte vara där när någonting händer!
Nu har det blivit något bättre men för bara nåt halvår sedan hade jag panik var gång Micke hade släppt mig vid jobbet och den kvarstog tills dess att han ringde och talade om att han kommit hem.
Ibland glömde han att ringa och svarade inte heller när jag ringde till honom.
Då växte det så till slut kunde jag inte fokusera på mitt jobb utan var tvungen att ringa till grannen och kolla om bilen stog på uppfarten.
Detta gäller även om jag skall resa bort.
Jag gråter alltid när jag skall åka någonstans, för TÄNK om någonting händer med någon medans jag är borta!!!
TÄNK om jag kunde stoppat att det hände , bara jag varit hemma?!?
Detta gäller även paniken med att höra att Micke är ok efter att ha kört hem.
TÄNK om han kör av vägen eller krockar och skadar sig allvarligt eller i värsta fall dör?!?!?!?
TÄNK om jag kunde gjort nåt för att påverka att det inte hände, bara jag varit med???
Jäkla jobbig känsla att dras med kan jag säga, men jobbar på det och som sagt har det blivit MYCKET bättre!
Är bl.a rädd för spindlar med....
:o)

Det här är jag bra på

Åh, min starka sida, att framhäva mig själv...
Nåväl , här sitter jag ju, bara jag, så det är väl bara att skriva antar jag.
Jag är bra på... Inredning.
Jag ser ett rum, målar upp för mitt inre hur det egentligen skall se ut och sen bara gör jag!
Så många gånger Micke har varit skeptisk mot mina idéer men sen har fått medge hur jäkla bra det faktiskt blivit när jag väl drivit igenom det och fått det gjort! :o)
Jag är bra på att lyssna...Jag förstår mig på männisokr, har oftast goda råd att komma med och dömmer ingen i förhand... Kanske kan uppfattas som lite väl rakt på sak ibland men oftast finns det ingen mening med att linad in saker i bomull!
Jag är bra på att laga mat. Jag älskar att laga mat och därför blir det allt som oftast bra! Med eller utan recept, det är kärleken i maten som räknas!
Jag är bra på matte. Har alltid haft väldigt lätt för siffror...
Jag är bra på att konversera. Jag älskar att prata med folk och tycker det är roligt att få acklimatisera sig efter sällskapet.
Jag är bra på att förstå. Jag ser allt som oftast båda sidorna på myntet...
Jag är bra på att sjunga. Men bara när jag låter mig själv ta i och det gör jag inte offentligt så nån karriär där lär det inte bli. :o)
Kommer du på nåt mer får du gärna dela med dig med en kommentar... :o)

Det här får mig att gråta

Jag är ganska blödig av mig i största allmänhet så i vanliga fall hade jag kunnat skriva en lång lista nedan.
Men, jag skall utgå ifrån nuet och får därför medge att jag det som får mig att gråta är...ALLT!
Hormoner i omlopp pga graviditeten har gjort mig till VÄRSTA MESEN!
Jag gråter av snälla gester, elaka gester, fina låtar, dåligt väder.
Trötthet, söta djur, skadade djur, elaka djur och räddade djur.
Sårade människor , sårande människor, prisutdelningar, kycklingar, snälla kommentarer på Facebook.
Snö, Tubbe, framgång för mina vänner, motgång för mina vänner, Micke, mamma, lillebror, för små kläder, missad träning med hunden, Frasse och Påsen...
Listan kan göras precis hur lång som helst!
Men, det som märks väldigt tydligt nu är att saker som vanligtvis "bara" gör mig rörd , nu istället får mig att stortjuta!
Likt Lille skutt sätter jag på kranen och tårarna bara forsar! :o)
Undra om detta håller i sig även efter graviditeten?...

Mitt hem!

Mi casa es su casa!
Mitt hem är min borg!
2 klyschor som slår alla andra , men det finns inget bättre sätt att beskriva hur jag känner för mitt hem.

Jag har haft 28 år på mig att härleda saker och ting till någon sorts grund... 98 % av mitt beteende idag bottnar i min berg och dal bane uppväxt, så även detta.

Jag har under mina 28 (ja, ja , snart 29 ) år flyttat exakt 14 gånger.
Av dessa 14 är 13 gånger i vuxen ålder, alltså inte med föräldrarna utan själv på olika vis.

Jag kan bo i en 1.a med kokvrå eller ett hus på 200 kvadrat, oavsett vilket så MÅSTE mitt hem vara precis så som jag vill ha det!
Detta beror (visst, visserligen lite grann på att jag vet att jag har koll på inredning och anser att vad jag tycker alltid är bäst) men framför allt så beror det på att jag har haft som vana att bakom min dörr är det lugnt, min skyddade verkstad mot all annan skit som händer utanför!

Mitt hem som jag bor i nu är VÅRT gemensamma hem, mitt och Mickes.
Ett litet gult hus på 70 kvadrat på landet, bland kossor, granar och hästskit och med tillhörande 1500 kvadrat tomt!
Jag ÄLSKAR vårt lilla gula hus!
När vi köpte det för ca 2 månader sedan så bestog det av: Hall, kök, badrum, sovrum samt vardagsrum / matrum.
Dom vi köpte av är 88 år gamla båda två så nån hetare inredning fanns inte men jösses vilket pedantskött hus det är i övrigt!
Det tackar vi ödmjukast för.
Och Micke renoverar som en tok, bra blir det med!
Hall(arna) har blivit vita och fräscha.
I köket har jag fått min vit/rosa randiga tapet, nytt vitt kakel och gamla fina handtag på luckorna..Ett riktigt Leila-kök! :o)
Vardagsrummet målade vi sandfärgat och sovrummet grått...
Ganska snart insåg vi ju dock att vi får tänka om när det gäller matrum/vardagsrum, vi behöver ju faktiskt ett sovrum till till den lille bebisen!
Så nu e Micke i full gång med att bygga en vägg som skiljer matrum från vardags och där ska vi ha vårt sovrum!
sen blir allt vitt till en början... Så får vi se om vi vill ändra färmässigt senare.
Som ett litet sidoprojekt till väggen byter Micke även golv i sovrummet.
Många järn i elden är det, men oj va det blir bra när han e klar!
Vår borg är upphottad till tänderna och det är bara att komma förbi, närhelst ni vill,
jag ÄLSKAR att ha folk på besök!!!
Välkomna! :o)

Det här upprör mig

Det finns INGENTING som upprör mig så mycket som att se när någon som är svagare blir utnyttjade!
Det kan handla om alla möjliga samhälls-skikt och varelser, spelar inen roll när , var eller hur , ser jag det blir jag tokig!!!
Barn som är elaka mot varann.
Jag satt och såg på "Big brother" för barn där ex. antal barn i UK skulle spendera ex. antal dagar ensamma, utan vuxna what so ever.
Snacka om flugornas herre anno 2011!
Folk som utnyttjar barn.
Kollade på uppdrag granskning i måndags och trodde jag skulle falla isär innifrån och ut!
Det handlade om pedofili.
Jag orkar inte dra hela historien igen för jag blir bara arg, se länken om ni vill veta mer.
Folk som inte kan ta hand om sina djur upprör nåt vansinnigt!
Kan man inte ta hand om dom skall maninte ha dom!
Kan man inte uppfostra dom utan att skrämma till sig respekt skall man inte ha dom!
Folk som över huvud taget gör sig lustiga på andras bekostnad i den mån det gäller folk som inte kan hugga tillbaka eller försvara sig vill jag bara strypa!
Jag kan ta att folk gör sig lustiga på min bekostnad tex, jag kan ju försvara mig.
Men när det kommer till folk som pysslar med lyteskomik på ett eller annat sätt, då blir jag galen och KAN inte vara tyst, oavsett vem / vad det gäller!
Orättvisor i samhällsklyftor upprör mig.
Alla borde vara berättigade till tak över huvudet, INGEN skall sova i Tingstadstunneln!
Nu känner jag att jag börjar gå igång här så det är nog läge att sluta... :o)
Men, det finns massa mer att tillägga i det här ämnet!

Dag 21: Mina dåliga sidor

Borde man kanske fråga någon annan om istället, för att få 100% ärlighet.
Men, det jag kan komma på så här på rak arm är väl:
*Jag är EXTREMT långsint!
Jag har lång stubin och tar en hel del, men när du väl har skitit i det blå skåpet, då är det i princip kört! Då står du på min shit-list forever and ever!
*Jag är tjatig som få!
Ibland hör jag hur min hjärna säger till mig att nu e det dags att stänga igen brö´luckan å va tyst!
Inte alltid jag lyssnar på hjärnan tyvärr...
Och detta är i nyktert tillstånd.
Dricker jag rödvin, då utvecklar min kropp gälar, jag behöver inte längre stanna upp för att hämta luft utan BARA pratar OAVBRUTET!
Finns säkert dom som gjort små tappra försök att avbryta men inser snabbt att det är en utopi!
Det finns säker en massa mer saker som folk anser vara mina dåliga sidor... Det finns ju ett kommentarsfält för sånt... :o)

Mina förebilder

Jag kan tyvärr inte peka ut någon förebild.
Detta för att jag anser att för att kunna tituleras förebild skall ALLT hos personen vara oklanderligt och någon sån känner inte jag.
Umgås inte med några helgon (vad jag vet).
Däremot har jag en hel drös med folk runt omkring mig som inspirerar mig till att bli lite bättre, snällare, smartare, tålmodigare, klokare osv.
Detta kan vara folk i min närmsta krets, på klubben, på Tv eller vart som egentligen.
Tar man sig bara tid att sålla mellan all skit som surrar runt en hela dagarna så hittar man allt som oftast små tänkvärda guldkorn....
Tackar ödmjukast för dessa små korn som folk kastar runt omkring sig dagligen utan att ens tänka sig för!

Dag 19: Saker jag ångrar...

Nu skall fröken Sundström bränna av klyschornas klyscha:
Jag ångrar ingenting jag gjort för hade det varit ogjort hade jag inte varit den jag är!
Oh så Bregottigt men oh så sant!
Det är ju alla mina livserfarenheter som format mig till den jag är idag (på både gott och ont)
Däremot så har ju allt vad jag hitintills gjort även skapat ringar på vattnet och dom är det många som jag önskar att jag sluppit.
Jag ångrar att jag under några års tid valde att knarka och därmed i perioder försakade vänner, familj och framtidsutsikter.
Däremot kan jag inte säga att jag ångrar knarkandet i sig för pga av det har jag lärt mig att inte vara så in i helvete snabb med att döma andra människor utifrån deras levnadssituation.
Dessutom har jag lärt mig att det går att sopa upp efter sig, det gäller bara att kämpa!
Jag ångrar att jag inte lyssnade när folk sa att han inte va nå bra å ha och därmed kastade bort alldeles för många år på min destruktiva relation med Pierre.
Men, hade jag inte upplevt det så kanske jag också hade varit en av dom som sitter och säger att: "Hon väljer själv, det är ju bara att lämna om han slår. Hon får skylla sig själv!"
Tack mamma, som inte tröttnade på att tjata på mig...
Jag kommer ända in i graven ångra den gången då jag jagade min älskade lillebror igenom lägenheten med ett Baseboll-trä för att han berättat för mamma om att jag träffat Mats...
Rädslan som lös i ögonen på honom när jag till sist tog mig in i rummet har etsat sig fast på näthinnan och kommer att sitta där föralltid! (Gjorde aldrig nåt med träet skall tilläggas)
Jag ångrar att jag sparkade in mamma i väggen i trapphuset den gången när hon plötsligt fick för sig att leka modersgestalt och bestämde att jag skulle stanna hemma av ingen som helst vettig anledning.
Jag tyckte väl kanske att om du inte satt gränser på 14 år så behöver du inte nu!
Jag ångrar alla de gånger som jag höll mig borta ex antal dagar/nätter efter det att vi bråkat utan att höra av mig hem.
Ju äldre man blir dessto mer förståelse får man tydligen...
Jag ångrar också att jag tackade nej av ren feghet när erbjudandet om jobb i Australien dök upp.
Vågade helt enkelt inte åka ensam...
Och tur är väl kanske det när jag tänker efter, för om jag hade hoppat på det tåget, ja då hade jag garanterat inte varit den jag är idag i alla fall!
Man är ju en produkt av sina erfarenheter och upplevelser, så är det ju.
Tror inte man skall hålla på och ångrar allt för mycket, lägg istället energin på att göra det bästa av allt man gjort och varit med om... Slutprodukten brukar bli ganska bra då!

Dag 18: pinsamt minne

Vet inte om jag lider av någon form av minnesnedsättande sjukdom eller liknande för jag VET att det finns mängder med sånna där gamla minnen som sköljer över en som en kall, röd våg av skam ibland men just nu är det blankt...
Jag funderar en stund och återkommer...
För närvarande kommer jag bara på ett.
När jag var 17 år var jag med min brors dåvarande flickvän och min mammas dotter Maria på The Dubliner.
Jag beställde in en shot Tequila och detta uppmärksammades av en betydligt äldre herre som tyckte det var "fascinerande att en sån liten tös kunde häva sprit som en karl" och detta resulterade i ett hejdundrande shot-race mig och herr´n emellan.
Kommer inte ihåg vem som vann... Däremot kommer jag ihåg vart att jag vaknade när Maria gick och gapade efter mig när lamporna tänts upp och det var dags för hemgång.
Jag vaknade inne på toalettgolvet...
Efter detta minns jag att jag låg och KRÖP PÅ ALLA FYRA på golvet inne i nordstan medans de andra två köpte mat på McD.
Jag minns även att taxichauffören körde hem i inte helt laglig fart då jag hängde ut med huvudet genom rutan och mådde sådär-bra...
Detta är väl inte ett av mina stoltaste ögonblick i mitt liv och det irriterar mig att jag minns det som om det vore igår....Det borde man inte göra efter all den spriten!

Dag 17: Barndomsminnen

Det här är något som berört mig mycket starkt de senaste dagarna...
Jag har trots allt många många lyckliga minnen ifrån min barndom.
I de flesta av dessa minnen ingår antingen min älskade kusin Kenneth som jag spenderat i stort sett hela min barndom ihop med.
Oavsett om det var i skogarna i Dalsland eller på gatorna i Strömmensberg, vi var som ler och långhalm och vi gjorde ALLT ihop...
Utöver kusinen så fanns det två små flicker som också gjort enorma avtryck i mitt barnaminne!
Detta är systrarna Emma och Maria.
Vi bodde i samma hus och vi lekte varje dag!
Vi älskade att vara ute och leka i kojorna i skogen, åkte pulka i branta backen, lekte med dockhusen och spelade in våra radioprogram på kassett.
Hade vi vetat då,vad vi vet nu gällande vad som hände runt omkring oss, så hade vi sparkat rakt bakut!
Vi hade det väldigt likadant i våra familjeförhållanden och det ser man så tydligt nu när man tittar tillbaka.
Men, i vår lilla värld hade vi det toppen allt som oftast när vi var med varann!
Tackar idag högre makter för barnslig naivitet!
Hur som haver, på grund av olika omständigheter var Emma och Maria tvungna att flytta till sin morbror ev. farbror, kommer ej ihåg vilket, denna bodde i alla fall i Skepplanda.
Dom var och hälsade på sin mamma ibland men då blev saker mest konstigt minns jag...
Dom ville inte komma ut och dom ville inte leka...
En gång efter det att dom flyttat, säkert tåv år senare, kom dom ut och hälsade på hos mig på landet minns jag.
Efter det har jag inte sett dom alls!
Jag har ibland gjort tafatta försök att hitta dom via gemensamma vänner och liknande, men aldrig lyckats.
Någonting har dock hela tiden legat och pockat i mig och jag har därför inte kunnat släppa dom.
Så för ca 1 vecka sedan slog det mig; jag har inte lyckats hitta dom på Facebook men deras mamma då?
Jag sökte på hennes namn och där var hon!
Jag skickade ett meddelande till henne där jag förklarade vem jag var och frågade vad vad hon trodde dom skulle tycka om jag tog upp kontakten med dom igen.
Hon svarade att dom skulle bli jätteglada, sök på det här efternamnet så dyker dom upp.
Jag sökte men jösses vad många Emmor och Marior det fanns med samma efternamn!
Jag gick igenom alla bilder men kände inte igen någon och tänkte att det här kommer inte att gå...
Så, i onsdags vid halv fem tiden på eftermiddagen ser jag att jag fått ett nytt meddelande ifrån deras mamma!
Jag vet inte om hon kollat och sett att jag ännu inte var vän med dom, men hon skrev i alla fall att sök på deras killar, dom heter så här och så här.
Det gjorde jag och efter ca 1 timme hade jag hittat dom båda och ytterligare några timmar senare hade dom båda lagt till mig som vän!
Klockan var en del då jag såg detta men tänkte att imorgon måste jag skriva och tacka Carina, deras mamma.
När jag slår på datorn på jobbet dagen efter går jag in på FB för att skicka tacket.
Då ser jag på Marias status: Vill tala om att mamma gick bort igår... !
HELT surrealistiskt!
Jag fick ju ett meddelande för ett halvt dygn sedan och nu det här!!!
Fanns helt klart någon mening med hennes meddelande känner jag spontant!
Jag är jättelycklig över att ha hittat tjejerna igen, men hur inleder man ett meddelande nu?...

Första kyssen

Det kan ha varit någon innan men det här är den första jag kommer ihåg.
Och skulle jag mot all förmodan glömma, så kommer det en liten reminder med jämna mellanrum:
Jag var 13 år.
Vi hade varit på fest hos någon av killana i Kålltorp som vi umgicks med en hel del då
och det hade blivit dags att åka hem.
Alla andra hade försvunnit åt sina håll och Thomas, aka Honkas, var vänlig nog att följa mig till vagnen som jag skulle ta hem.
Vi stod på hållplatsen vid Östra Sjukhuset och rätt var det var så stod vi där och kysstes.
Vad jag minns så var det ganska trevligt, dock var jag mest upptagen med att ej kräkas på honom i ren nervositet ( i kombo med Björne Brygg).
Efter någon månad kom det , som ett brev på posten...
Det lilla munsåret som sedan dess, alltså i 15 år, har förärat mig med ett besök i princip VARENDA månad!
Och, det blev ganska snart tydligt vilka andra i gänget som också hånglat med Honkas! :o)
Eller hur Lövgren?
Haha!

Dag 15: Mina drömmar

När jag var liten skulle jag bli frilansande naturfotograf, ha typ 100 hundar, katter, hästar och andra söta djur, en delfin i min jättepool som fanns i min jätteträdgård tillhörande mitt jätteslott.
Jag skulle givetvis vara ekonomiskt oberoende vid 15.
Min kropp skulle på något mirakulöst sätt ha svarvat till sig till urbilden av kvinnlig perfektion och brösten skulle ha vuxit lika mycket som midjan hade minskat, allt detta under tiden som jag livnärt mig uteslutande på mat ifrån pizzerian och McDonalds.
Ju äldre jag blivit dessto mer omsvarvade har drömmarna blivit...
Jag blev aldrig fotograf...inte för att livet är slut, men jag tror inte att jag kommer att skola om mig... Men, jag har ett jobb som betalar mina lån var månad och detta gör att vi kunde köpa oss ett litet drömhus i alla fall!
Blev alltså inget slott men vem behöver ett?...
Blev heller inga 100 djur av olika art och ras.
Men väl 1 st hund och 2 st katt och dessa personligheter lever upp till mer än 10000000 andra djur!
Drömmar har man såklart fortfarande, det har man väl alltid?
Men nu ser dom mer ut så att jag önskar att jag kunde få jobba på något sätt med hundar innan det blir för sent. Dagis, kennel , pensionat... NÅT som har med hundar att göra bara!
Jag drömmer om att vårt barn kommer att vara helt och friskt när det väl är dags att kika ut i stora vida världen.
Jag drömmer om en övervåning...
Jag drömmer även om att få ett drakägg i födelsedags present någon gång!
Jag drömmer om en stor vinst som gör mig ekonomiskt oberoende så att jag kan göra PRECIS vad jag vill!
Måste alla drömmar vara realistiska bara för att man blir äldre?
Då dör väl tjusningen med att drömma?....

Dag 14: Dåliga vanor och laster

... Nåväl, även solen har sina fläckar.
Ta bara det här med karraktär... Det har aldrig riktigt varit min grej. Jag tänker "du får inte ta någon"...jag tar tre.
Jag är lat...skjuter tråkigheter som att städa eller diska på framtiden och fyller tiden med hund, mat eller soffa i stället...
Mänskligt när jag tänker efter...
Dåliga vanor... har ju slutat röka sen ett tag tillbaka... Går upp när klockan ringer och är snäll mot min nästa...
Jag är nog så nära perfektion man kan komma!

Dag 13: En vanlig dag hemma hos mig

Vi utgår ifrån att det är en lördag ev. söndag annars blir det tråkigt, jag är ju på jobbet annars...
Jag går upp vid åtta... Släpper ut hunden som går med benen i kors och går sedan in och dricker kaffe och käkar frukost.
Tar förmodligen tag i nån disk eller liknande innan Micke kommer upp.
Vi tar en gemensam promenad med jycken och sedan tjatar jag hål i huvudet på Micke så att jag får åka till IKEA eller nåt annat sköj.
Helst av allt har jag mjukisarna på under hela preocessen hittills...
Vi åker hem, båda lika lyriska över de nyinköpta ljusen, och jag lagar mat... Ofta nåt speciellt eftersom det är helg.
Efter detta parkerar vi oss i soffan med nåt onyttigt och stannar där resten av kvällen, fortfarande iförd mjukisarna! :o)

Dag 12: 10 saker du inte visste om mig...

Klar nackdel med att vara en öppen person är att det blir jäkligt svårt att peta ihop ett blogginlägg med denna överskriften... Men , jag gör ett försök:

*1. När jag var liten var Carola min hus-Gud!

*2. Jag är sjukligt mörkrädd!

*3. Jag kan inte vissla.

*4. Jag är långsinnt så in i helvete! (så håll dig på god fot) :o)

*5. Jag sjunger bra. Vill du ha bevis på detta får du gömma dig i min dusch eller supa ner mig och sätta mig framför ett Singstar för det är enda 2 gångerna jag sjunger!

*6. Jag har fobi för att ha folk bakom ryggen.

*7. Jag är beroende av Cola Light

*8. Jag flyttade hemifrån när jag var 16 år

*9. Jag äter ALLT....utom lever! Blärk!!!

*10. Jag har haft en period i mitt liv då jag drogade en hel del...

Helt sanslöst tråkig info , jag vet! :o)

Mina syskon

Min mamma har fött ( mig veterligen ) 6 st barn.
I enkelhetens namn skulle jag då alltså kunna skriva att jag på mammas sida har 5 syskon och hade detta inlägg skrivits för nåt år sedan så hade jag också gjort så.
Dessvärre är det så att parter av denna barnaskara under den närmsta tiden förbrukat sin rätt att kallas syskon.
Jag har , under alla mina år på denna planeten , försökt att få alla att hålla sams och värdesätta det faktum att vi är en stor skara barn och därmed även försöka upprätthålla en relation till varann... Tyvärr är det inte många andra av dom som resonerar så och efter 28 år har jag insett att jag slåss med väderkvarnar och lagt ner min kamp... Blod ÄR till min stora förvåning inte tjockare än vatten...
Det må vara parter i denna barnaskara som vill påstå att jag bara försöker försköna mig själv och att ovanstående ej stämmer. Detta får stå för dom, dom vet att så inte är fallet egentligen...
Vi börjar i toppen och jobbar oss neråt...
29 / 11 1968 föddes min äldsta bror, Conny.
Vi har egentligen ingen direkt relation till varann, vilket är jättetråkigt för Conny är en kanon kille som dessutom har 2 kanon barn som jag har träffat alldeles för lite!
Jag och Conny springer på varann nån gång per år eller rings av nån anledning, uppdaterar varann och sedan rinner relationen ut i sanden igen till nästa gång...
Jag skickade ett sms till honom för nåt år sedan där jag förklarade att jag faktiskt saknar honom och sörjer det faktum att vi inte har nån vettig relation.
Han trodde förmodligen att jag var full och har aldrig svarat på det...
6 / 5 1972 föddes Maria...
Vi har alltid försökt upprätthålla en vettig relation då vi e dom enda tjejerna i skaran...
Men, eftersom Maria är en trasig och patetisk ursäkt till människa som anser att det är ok att vid snart 40 års ålder knarka, leva som en 15-åring och skylla sina idiotiska påhitt på sin trasiga barndom, så har jag nu valt att radera henne ur mitt liv en gång för alla!
Jag brukar inte tycka att det är okej att hänga ut folk åt höger och vänster om det inte handlar om något positivt... Men, i och med sina meddelanden som Maria skickade till mig sist jag hörde av henne, där hon gjorde klart för mig att hon hoppas att min graviditet skall gå åt helvete och påståenden om att Micke inte skulle vara pappa , så har hon förbrukat all form av förståelse och respekt ifrån min sida!
Jag funderade en stund på att ringa hennes arbetsgivare och ifrågasätta deras tycke om att ha en alkoholiserad narkoman som anställd, men jag har , till skillnad från henne , spärrar, därför stannade det vid just en tanke.
Dessutom tröstar det mig när jag tänker på att jag behöver inte göra något för att ge igen,
att behöva leva hennes patetiska ursäkt till liv är straff nog!
2 / 5 1973 föddes så Per
Den Per jag känner är en kul, charmig och jättesnäll kille!
Han har även en jättego dotter vid namn Isabella.
Tyvärr har jag ingen direkt relation till någon av dom då Per valt att bryta största delen av sin relation till sin familj av personliga skäl och av rädsla att alla är likadana...
Han ringer ca 1 gång per år, uppdaterar sig om vad som hänt, säger att vi skall ses / höras och sedan blir det inte mer med det...
10 / 7 1974 föddes Daniel
Daniel har sedan barnsben varit en liten strulputte och när jag var liten tyckte jag gruvligt illa om honom för han upptog enligt mig alldeles för mycket av mammas tid som hon kunde lagt på mig istället!
Det har man ju fått förståelse för nu på "äldre dar" men usch va jobbigt det var då!
Daniel har de senaste åren påbörjat en resa för att ändra på sitt liv och när han väl lärt sig att lägga band på sina känslor och lärt sig kunna ta kritik så kommer vi att ha en kanonbra relation...
Jag sitter bara och väntar på att du ska ringa....
17 / 3 1988 föddes min ÄLSKADE lillebror Michael!!!
Jösses va jag gick och vänta på att han skulle komma ut!!
Och jösses vad glad jag var när han valde att äntligen göra det!
Jag är 6 år äldre än Michael, vi har vuxit upp tillsammans och gått igenom mycket ihop.
Detta har format den fantastiska relation vi har idag!
Den är byggd utav ömsesidig respekt och är totalt skottsäker!
Jag älskar verkligen honom grymt mycket!!!
18 / 10 1967 föddes dessutom en tjej vid namn Annika.
Där var dock inte min mamma inblandad, men inte dess mindre min pappa. :o)
Vi hade en hyfsad relation så länge pappa levde, men när han dom när jag var 6 år dog även relationen...
Tills en dag strax innan jag fyllde 18 då jag skulle på boupptäckningn och det skulle även Annika.
Sedan dess har vi haft kontakt med varann, mer eller mindre hela tiden.
Annika är en snäll, pratig och EXTREMT driftig person! :o)

Så, där har ni dom... "Ungarna" som mina föräldrar på nåt hörn varit med och skapat! :o)

Utöver ovan skara har jag ju även mina "systrar".
Gud vad glad jag är över att ha er!!!

Dag 10: Mina favoritbloggar

Jag läser egentligen inte bloggar...
jag tittar iofs dagligen in för att se om Linda skrivit nåt...http://linda-fountainblue.blogspot.com/
Jag brukar oxå kasta ett öga hos Virran http://tuggmaskinerna.blogspot.com/
Ett par andra bloggar som får sig näst intill ett dagligt besök är http://blogg.aftonbladet.se/sannalundell Gillar hur hon uttrycker sig. Gillar hennes öppenhet...
http://fukkifukki.blogspot.com/ den här kärringen borde lära sig att blogga mer kontinuerligt (säger jag som slaviskt knappar VARJE dag) för när hon gör det, så gör hon det bra!
http://elofblog.blogspot.com/ Han har ett underfundigt sätt att uttrycka sig den lille norrlänningen.
Nä, som sagt , jag läser egentligen inte bloggar...

Dag 9: Min tro

I belive , I belive in fairytales....
Min tro... jag tror inte på nånting...eller egentligen en massa...
Jag vill ju inte gärna tro på att jorden och allt som finns på den skapades av något så banalt som en "Big bang".
Det känns liksom bara fel på nåt sätt...
Jag tror ju iof inte på Gud heller (fast jag vågar inte till 100% ifrågasätta honom/henne eller förkasta honom/henne)
Det som ligger mig närmst om hjärtat i detta ämne (förutom drakar, älvor och demoner) blir nog, när jag tänkt efter ett tag Buddhism.
Jag vill gärna att karma är och jag vill gärna leva i tron om att man på något sätt åteföds... Kanske inte tvunget som kackerlacka om du varit bad ass i tidigare liv men typ...
Och om jag då måste utesluta drakar, demoner och hobbitar (vilket jag nog tyvärr måste) så blir det Buddha jag får satsa mina pengar på...i lite kombo med gud och Brahma och Shiva och....
Hur som haver; Karma IS a bitch och den biter tillbaka när du minst anar!

Mina favoritsaker

Jag är en hamster och hamstrar hamstrar saker!
Ni vet, det kan vara bra att ha nån gång om det blir krig, eller om vi flyttar till ett slott, eller skaffar kor eller om jag går ner 65 kilo.
Sån är jag. Saker KAN komma till användning och därför kastar man dom icke!
Att jag spar på allt innebär ju dock inte att varenda pinal är mina favoritsaker.
Om ni hade frågat min bättre hälft vad mina favoritsaker hade varit så hade han garanterat svarat: "Hennes skor och handväskor".
Men icke sa Nicke, bara för att man har extremt många av någonting så innebär ju inte det att det är ens favoriter.
Nej, för ni förstår, jag är inet bara en hamster,jag är en sentimental sådan!
Jag har vissa saker som för ett otränat öga inte ser ut att vara mycket för världen men för mig betyder som allt och jag vakar över dom som en hönsmamma!
Vid var flytt som dom fått vara med om så har dom fått åka i en VIP-kartong, inlindade i massa fluff för att absolut inte gå sönder.
Så, vad är det egentligen jag pratar om?
Jo, här följer en liten lista:
* 1 st olje-ljusstake som jag fick utav min lillebror i julklapp julen 2007.
Den är i glas, den är hög och fin och den betyder massor för mig och står därför alltid placerad på väl valt, skyddat ställe, långt bort ifrån klåfingrar och katter!
* 1 paket med små stearinljus, formade som nyckelpigor.
Även dessa en julklapp ifrån lillebror, men dom fick jag så långt tillbaka som julen 2000.
Tanken har aldrig ens slagit mig att jag skulle tända dom för dom är ett ypperligt tecken på att min lillebror känner mig bättre än någon annan!
Så, dom ligger i skåpet tillsammans med alla andra ljus och kommer att bo kvar där tills fan löser av i alla fall mig, då kanske nån annan tänder dom.
* 1 st lila Furberry som jag fick av Micke julen 2007.
Det är ett gosedjur, utformat som ett stort körsbär!
Om man vecklar ut den så blir det istället en lila katt.
Den är ett 100 %.igt bevis på lyhördheten som min älskade sambo besitter!
* 1 st guldring modell "Mormors-ring" som jag fått av min mamma när jag fyllde 20.
Jag har en gång i tiden haft en hel del guld och juveler som jag fått av min mor under årens lopp som härstammat ifrån både henne, mormor och till och med mormors mor.
Men, pga tidigare tveksamma relationer jag haft i mitt liv så har jag ingenting av detta kvar idag, bortsett från denna ring och den skyddar jag med mitt liv!
That´s it... Jag har massor med mängder av flera saker, men dessa är favoriterna...

Vänner...

Detta är ju ett viktikgt ämne för mig.
Mina vänner är anledningen till att jag är den jag är av den enkla anledningen att mina vänner låter mig vara den jag är och tycker faktiskt om mig för det!
LÅNGT ifrån alla hade klarat av att ha en vän som jag men det finns en liten skara och det tackar jag hejdlöst för!
Min "innersta krets" består av ett gäng starka, smarta, snygga, härliga och trofasta tjejer där allt finns!
Alla besitter olika egenskaper som alla kompletterar varann, det är bara att välja för dagen och lyfta luren! :o)
Pga min pågående graviditet så sprutar det hormoner här som aldrig förr och man har blivit en riktig känslospruta!!!
En av dom sakerna jag funderar mest på är såklart hur jag kommer att bli som mamma...
Här tänker jag passa på att lyfta fram en av mina vänner lite extra idag, av den enkla anledningen att vi pratar alldeles för sällan och jag har därför aldrig tagit tillfället i akt att säga detta TILL henne, bara OM henne:
Emelie Magnusson!
Kvinnan håller på med en massa prylar som jag borde imponeras av såsom hästar, bostadsrättsföreningar och dylikt... Men det intresserar mig föga...
Det som imponerar så grymt mycket på mig gällande denna nyss 28 år fyllda kvinna är det faktum att hon är mor till inte 1, inte 2 utan hela 3 barn som alla är under 5 år gamla!
Att klämma ur sig barn i sig är bara det en bedrift, det borde ju faktiskt vara fysiskt omöjligt att klämma ut en melon igenom en citron.
Att sedan välja att göra detta YTTERLIGARE två gånger vet jag inte om det är heroiskt kvinnligt eller bara idiotiskt.. :o)
Hur som helst, jag är imponerad över det faktum att hon skaffat 3 barn vid sin ringa ålder men det som imponerar på mig mest är sättet hon faktiskt är mamma på!
Dels är dessa barn helt fantastiskt uppfostrade och går faktiskt att ha med sig i möblerade rum ALLA 3 SAMTIDIGT utan att tapeterna rivs ner från väggarna.
Elogé till föräldrarparet där.
Men, det som imponerar på mig utöver alla gränser är det faktum att Emelie ALDRIG någonsin gnällt på hur jobbigt det är att vara mamma, hur gärna hon skulle vilja skeppa dom till Afrika eller sälja till närmsta trollgubbe!
Detta hör man dagligdags ifrån kvinnor som fostrar EN UNGE och som ibland helt enkelt inte orkar, här kommer ståltanten med TRE och bara ler!
Hon tacklar bajsblöjor, jordgubbs-sylts-nerfläckade-kläder och dagliga skrubbsår med ett kav lugn och det imponerar på mig!
Visst , hon har pappan till barnen och han är jättebra, men det är trots allt vi som kvinnor som drar det stora lasset och det gör Emelie med bravur!
Jag ber en stilla bön att liiiite av den biten kan smitta av sig på mig lagom till det är vår tur,
då kommer det här ju gå galant!
Är förövrigt en väldigt lyckligt lottad kvinna som har de få nära vänner jag har.
Vad vore jag utan er?....
En halva och hur kul hade det varit?.....

ÄLSKAR ER SAMTLIGA!!!

Pöss å kram

If tomorrow never comes...

OM det här vore min sista dag på jorden...
Då hade jag haft ordentlig panik!!!
Jag är fortfarande rädd för döden, jag har inte ens fyllt 29 ännu och jag vill verkligen inte lämna mina kära än på vääääldigt länge!
Dessutom är jag ju gravid, kan dom hålla igång kroppen tills bebisen e färdig och plocka ut den till Micke sen tro?
Herre gud, jag gick ju inte upp föräns halv nio, massa timmar som jag missat redan då juh!
Å vädret sen! Kan man inte få lite sol ialla fall??? Det vore väl det minsta man kunde begära om det var ens sista dag eller?
Men OM det vore min sista dag, då hade jag sett till att väcka Micke för lääänge sen, min lillebror hade varit här och sen hade vi bara varit!
Tur att man har ca 60 år kvar så man slipper tänka i dom banorna!
Haett underbart liv allesammans, å ta vara på det!!!

Dag 5: What is love?

Abstrakt och för stort att ta på...
Respekten, förståelsen, värmen och alla skratten jag får ifrån min älskade Micke.
Den obeskrivliga känslan som rusar igenom kroppen när Tubbe kommer och lägger sitt huvud i mitt knä eller när han kommer och slickar bort tårarna i ansiktet på mig när jag är ledsen!
Vänskapen till mina närmsta, där ord ofta är överflödiga.
Min älskade lillebror, som är en manlig hälft av mitt inre!
Musik!
Känner stor tacksamhet över att jag har så många som älskar mig och som jag får lov att älska tillbaka!

Dag 4: Va bli´re för mat?

Jag älskar att laga mat!
Storkok, långkok, småråtter, långbord you name it, jag lagar!
Har aldrig tidigare varit något big fan av recept så det har kastats ihop allsköna blandningar,
ibland med katastrofalt resultat, men oftast mycket väl godkänt!
Men, skall det bli nåt bra utav det så måste jag laga mat till MINST 2 pers, alltså mig och en till.
Lagar jag till bara mig själv slutar det oftast med en kulinarisk enrätters bestående av snabbmakaroner och smör typ.
Men, för att ge exempel på vad som lagas så har senaste dagarna bestått av; Äpplespäckade oxrullader med pressad potatis och gräddsås (hemmagjord SÅ KLART) , ugnsbakade kycklingfiléer med kassler/äpplesås och ris och igår vart det Tacopaj.
Är grymt sugen på att testa de nya woksåserna jag köpte häromdan så fram med stora pannan blir det idag!
Fan va ja e bra! :o)
Maten är klar!!!

Dag 3: Mina skapare...

Jaha ja... mina föräldrar ja...
Dom träffades nån gång 81 skulle jag tro...
Våren 82 föddes jag och nåt år eller två efter det så hade dom separerat.
Vi kan börja med pappa, det går nog fortast.
När jag var liten var min pappa min idol!
Allt han gjorde var rätt och bäst, speciellt efter det att mamma träffat sin nya kille!
Pappa och jag hade en hund som hette Karell.
Karell brukade passa mig på nätterna når jag skulle sova hos pappa och han var tvungen att gå ut ett tag...
Pappa hittade alltid på en massa roliga saker.
Han hade två igelkottar boende i ett gigantiskt terrarium i vardagsrummet och han brukade ta med mig på massa tokigheter.
Spenderade en stor del av mina 5 först år på Åby travbana...
Han brukade komma och hämta mig med, även om det inte var hans tur att ha mig.
Mamma sa alltid att jag inte fick följa med utan att fråga henne först men jag tyckte aldrig det var någon idé, det var ju pappa!
Detta brukade resultera i retur resa till Sulitelmagatan i polisbil...
På hösten 1988 kom mamma in till mig i vardagsrummet där jag satt och tittade på TV.n och sa att hon ville prata med mig.
Jag minns det som igår; jag skrattade åt henne för det kunde ju inte vara sant.
Min idol kunde ju inte dött!!!
Men det hade han, 41 år gammal fick han en propp i hjärtat sas det.
Antar att det är bättre att säga det till en sexåring än att; "Din pappa söp ihjäl sig"...
Gråter fortfarande häftigt när jag tänker på honom, trots att 22 år passerat.
Ibland av ren ledsamhet, ibland av ilskan jag känner över att han valde spriten framför att leva.
Mamma:
Min älskade lilla mamma...Ett rödhårigt stycke som kunde varit i sina bästa år.
Hon träffade min lillebrors pappa nåt år efter det att jag föddes...
Hon bakar bullar och läser sagor och kliar en på ryggen tills dess att man somnat...
I alla fall gjorde hon det, ibland , när vi var små och allt var lugnt. Oftast var det inte det dock och då blev det inget kli och inga bullar. Bara gap, skrik och slag...
Jag vet att många gärna vill hävda att hon är världens sämsat förälder och ta ifrån henne titeln som mamma. Jag, som har vuxit upp med henne, kan inte göra det för jag vet att hon är en produkt av så mycket trasigt trassel!
Däremot kan jag känna enorm sorg för att vi blev en bricka i det stora spelet och för att hon fortfarande, efter 22 år prioriterar honom och deras skit framför sina egna barn!
Jag älskar mina föräldrar och kommer så alltid göra, men med ett hål i hjärtat...

Dag 2: Första kärleken

... Inte det lättaste faktiskt...
Men jag tror att jag får se Fredrik som första kärleken...
Han bodde vägg i vägg med oss och var några år äldre.
Till min stora lycka bodde det i princip bara killar på vår gård som jag umgicks med så han var alltid med oss trots att vi var några år yngre...
Förälskelsen var dock kort och ej besvarad.
Detta fick jag bekräftat när jag skrev en "fråga-chans-lapp" till honom där han, i brist på penna, gjorde ett hål i nej-rutan...