Dag 19: Saker jag ångrar...

Nu skall fröken Sundström bränna av klyschornas klyscha:
Jag ångrar ingenting jag gjort för hade det varit ogjort hade jag inte varit den jag är!
Oh så Bregottigt men oh så sant!
Det är ju alla mina livserfarenheter som format mig till den jag är idag (på både gott och ont)
Däremot så har ju allt vad jag hitintills gjort även skapat ringar på vattnet och dom är det många som jag önskar att jag sluppit.
Jag ångrar att jag under några års tid valde att knarka och därmed i perioder försakade vänner, familj och framtidsutsikter.
Däremot kan jag inte säga att jag ångrar knarkandet i sig för pga av det har jag lärt mig att inte vara så in i helvete snabb med att döma andra människor utifrån deras levnadssituation.
Dessutom har jag lärt mig att det går att sopa upp efter sig, det gäller bara att kämpa!
Jag ångrar att jag inte lyssnade när folk sa att han inte va nå bra å ha och därmed kastade bort alldeles för många år på min destruktiva relation med Pierre.
Men, hade jag inte upplevt det så kanske jag också hade varit en av dom som sitter och säger att: "Hon väljer själv, det är ju bara att lämna om han slår. Hon får skylla sig själv!"
Tack mamma, som inte tröttnade på att tjata på mig...
Jag kommer ända in i graven ångra den gången då jag jagade min älskade lillebror igenom lägenheten med ett Baseboll-trä för att han berättat för mamma om att jag träffat Mats...
Rädslan som lös i ögonen på honom när jag till sist tog mig in i rummet har etsat sig fast på näthinnan och kommer att sitta där föralltid! (Gjorde aldrig nåt med träet skall tilläggas)
Jag ångrar att jag sparkade in mamma i väggen i trapphuset den gången när hon plötsligt fick för sig att leka modersgestalt och bestämde att jag skulle stanna hemma av ingen som helst vettig anledning.
Jag tyckte väl kanske att om du inte satt gränser på 14 år så behöver du inte nu!
Jag ångrar alla de gånger som jag höll mig borta ex antal dagar/nätter efter det att vi bråkat utan att höra av mig hem.
Ju äldre man blir dessto mer förståelse får man tydligen...
Jag ångrar också att jag tackade nej av ren feghet när erbjudandet om jobb i Australien dök upp.
Vågade helt enkelt inte åka ensam...
Och tur är väl kanske det när jag tänker efter, för om jag hade hoppat på det tåget, ja då hade jag garanterat inte varit den jag är idag i alla fall!
Man är ju en produkt av sina erfarenheter och upplevelser, så är det ju.
Tror inte man skall hålla på och ångrar allt för mycket, lägg istället energin på att göra det bästa av allt man gjort och varit med om... Slutprodukten brukar bli ganska bra då!