ARG!!!

Kom hem ifrån jobbet för ca två timmar sedan... Kräks på det idag faktiskt!
Hade ju blivit lovad nytt jobb efter semestern, tom skrivit på papper.
Man kommer tillbaka å får höra att jag blir tvungen att vara kvar på sjö på obestämd tid för det är så mycket att göra där medans det på bilsidan inte är lika mycket.
Men, vi lovar att jobba för att du skall kunna flytta över så snart som möjligt.
Yeah, RIGHT!!!
Vi satt liksom och planerade JULLEDIGHETEN igår...på sjösidan..det är fyra månader kvar till jul! Om vi nu skall hjälpas åt för att jag skall komma över så vore det kanske smart att börja med att sätta ut annons om min tjänst eller???
Eller är det så att folk skall komma å knacka på dörren och fråga om det finns några lediga jobb här? Fråga inte efter några snälla barn för allt i världen bara för det finns det inga!
Bara en hel drös med egenkära speditörer av olika slag. Visst finns det några undantag som bekräftar regeln men dom är fanimej lätträknade!
Å, visst ja, vi har tydligen infört nån jävla prisutdelning på jobbet med för: Månadens insatts! Det var ju dagens skämt!!!
Så en gång i månaden, på morgon mötet, så skall nån liten stjärna pekas ut som nån jävla apa i bur, få en klapp på axeln och belönas med ett presentkort med någon fånig motivering!
Denna månaden gick den fåniga motiveringen till...trummvirvel.... min chef, Martin!
Okej, fine, det hade väl inte gjort ont med ett presentkort, men missförstå mig vääääldigt rätt här nu för jag är verkligen inte avundsjuk för fem öre!
Däremot blev jag sinnessjut förbannad över motiveringen till att han vann.
Den löd:
Martin har minsann suttit över massor med kvällar under semestertiderna och jobbat och slitit för att vi skall kunna komma fram till bästa möjliga upplägg och nu har vi äntligen kunnat landa kontraktet med den nya kunden Proove.
Jaha, och vem faaaan var det som blev lidande utav det då???
Jo, det var jag! För jag satt SJÄLV i fyra veckor med ALLA ANDRA resterande kunder, både mina och Christinas.
Jag satt för fan och grät för att jag var helt utmattad av att jobba 7-22 varenda jävla dag utan någon avlastning ifrån min chef, Martin, för han var upptagen med EN ENDA JÄVLA KUND!!!
Det är hans jävla skyldighet som chef att se till att importen går runt, men icke, han var ju upptagen med EN ENDA JÄVLA KUND!!!
Och det gör mig fly förbannad! För det finns inte en kotte bland oss vanliga dödliga som blir klappad på axeln av nån chef för att vi sliter röven av oss!
Jag hade 30.5 övertisdstimmar förra månaden. Bodde för fan på jobbet.
Å semester har vi haft lika mycket allihop, inkl. Martin.
Jag försöker inte lanka ner på honom på ngt vis för han kan inte hjälpa att han fick sitt titta-på-apan-pris. Däremot är han en bidragande faktor till att jag var ett mentalt vrak dom sista fyra veckorna innan min semester!
Hade jag bara haft en enda kund att fokusera på så nog fan hade upplägget varit grymt för den kunden med.
Men en annan ser till att alla behandlas samma... Man har ju några kunder att ta hand om va!
Summan av detta utbrott är att jag hatar när folk inte behandlas rättvist!
Om det sedan är någon som tolkar det här som att jag är avis, fine, gör det då.
Nu har jag fått gnälla av mig i alla fall, det var det vesäntliga för min del.
Puh, i övrigt är det ganska bra faktiskt.
Bullen och Frasse har så klart funnit varann och lever jävel här dagarna i ända!
Frasse har på nätterna återintagit sin plats vid mina fötter och Bullen ligger å knör mellan mig och Micke! :o)
Snart är det lördag och då skall vi till Hard Rock och fira Peters födelsedag. Det skall bli väldigt trevligt tycker jag!
Innan dess dock (typ imorgon, torsdag 28/8) förväntar jag mig att vi alla (jag, Balle, Virran, Linda och Emelie) ses uppe på BB med ett nytillskott i "familjen".
För nu jäklar är det dags för dig att klämma ur dig den där ungen Magnusson!!!

Tack för idag! På återseende.

//Elle

BULLEN

E han int e det sötaste ni sett???

Bullen har anlänt!

Okej, då har nya familjemedlemen Bullen flyttat in.

Jisses vilket heltidsjobb det här kommer att bli!!!

Han/henne går det ingen nöd på , inte ens åtta veckor gammal ännu men kaxig som få!

Värre är det med Frasse... Min stackars lilla bebis , som är van vid att vara ensam och få allt kel, gos och kärlek för sig själv som enda djur i huset måste nu plötsligt dela med sig med det här lilla, i hans ögon, kräket!!!

Frasse, som tom är svartsjuk på Micke (!) springer runt och fräser som en galning och följer varje steg Bullen tar!

Men på behändigt avstånd givetvis och gud nåde Bullen, som inte ens är hälften så stor som Frasse, om han kommer för nära. Då får han storstryk!!!

Är lite orolig för att Frasse kommer att utnyttja sin chans när jag och Micke är på jobbet och förvandla Bullen till en liten hög utav köttslamsor och här tar vi inga chanser så Bullen skall följa med mig till jobbet torsdag, fredag. :o)

Jag plockade fram valpögonen när jag pratade med chefen imorse ( som jag vet är total torsk på katter) så jag får lov att ha med honom/henne om vi håller oss inne på mitt kontor. Eh, ja det är där inne jag brukar vara under arbetstid så, visst... Jag vet att jag är skitlöjlig men jag vågar inte chansa så dom får eftermiddagar och kvällar på sig att lära känna varann åsså får Frasse varva ner lite medans vi är på jobbet.

Det här kommer att gå hur bra som helst... Alla inblandade parter måste bara få lite tid att anpassa sig till den nya situationen...

To be continued....

// Elle

Hur e det med inställningen egentligen?

Vi har ett liv, en chans att leva. Vad gör vi då?

50 procent av tiden verkar vi lägga på att hata oss själva och resten på att försöka få andra att gilla oss och på att passa in.

Till vilken nytta och framför allt varför?

Lyckad betyder inte att man är lycklig.

Tror vi verkligen att om vi är vältränade, snygga, smala och har drömjobbet så är allt bra sen?
Att vi skulle slippa undan alla tvivel och älska oss själva?
Blir man lycklig bara för att man är snygg eller känd?
Verkar de personer som vi ser som ideal vara tillfreds med sina liv?
Är det inte så att dom tvärtom verkar fruktansvärt stressade, påpassade och pressade?

In och ut på kliniker och rehab.

Jaga bekräftelse och uppmärksamhet till varje pris.
Det skrämmer mig när jag kommer på att det ser likadant ut i en stor del av mitt umgänge!
Borde man inte bara äta och dricka, bli gammal och få rynkor, hänga med dom personer man gillar och blir inspirerad utav, få vara sunkig ibland och våga leva och njuta, i alla lägen?

Väljer vi alltså hellre att lägga en massatid på att se perfekta ut, att kämpa, kämpa, kämpa, mot ålder, fett, hunger och tyngdlagen, oroa oss för hur andra ser på oss, folk vi inte ens känner eller bryr oss om.

Vart leder det?

Är det för att du sen, när du ligger på din dödsbädd, i slutet av ditt enda liv, ska kunna tänka:

"Hade inge roligt, men jag var i alla fall jävligt snygg"?

Aristoteles, Freud, Charles Darwin och jag...

Stora tänkare i rubriken!

Undrar om dom kände likadant som en annan gör...?

E det sunt att tänka å grubbla över i stort sett allting?
Spelar i stort sett ingen roll vad det än handlar om, allting blir stort i min värld.
Behöver inte bli nåt stort problem, men det sätter igång tankeverksamheten nåt kopiöst!
Kan vara allt från nya relationer (vänskapliga som kärleksmässiga), mitt liv i största allmänhet, både det som har hänt och vad som eventuellt kommer att hända, andras liv och problem, vad kan jag göra för att hjälpa och underlätta?
Det sista har det handlat väldigt mycket om att acceptera att jag faktiskt är en produkt av min uppväxt, detta på både gott och ont.
Önskar egentligen inte att någonting skulle varit annorlunda, har ju trots allt fått en massa erfarenhet tack vare min skruvade barndom och hade inte varit den jag är idag utan den.
Men det är jobbigt att inse att mycket av ens konstiga beteende idag rotar sig i relationer från då man var liten...
Och då kan jag inte låta bli att fundera på hur det hade sett ut om man hade haft en "normal" uppväxt...
Hur hade jag betett mig mot min omgivning då?

Å då kommer ju nästa fråga... vad är egentligen en "normal" uppväxt? E det den beryktade bullerbyn? Eller e det curling varianten? Eller kanske den man haft själv? Med frånskilda föräldrar, drogmissbruk, dagliga kontroverser fulla av elaka ord, saknad av normala känslor, både fysiska som psykiska?

Ju mer jag tänker på min sits idag, ju mer relaterar jag bakåt... Å hittar mycket svar där, vilket skrämmer mig många gånger!
Är inte så konstigt trots allt, att man är den där som inte prata om hur jag känner... Pratar mer än gärna om allt möjligt med alla möjliga men när det kommer till mig själv och mitt innersta, då bara sluter det sig fullkomligt!
Mamma har alltid sagt att jag är som min pappa, käften går i ett, ändå är du en mussla!
Ja, men det är väl inte så konstigt, när man alltid blivit hånad och häcklad dom gånger man faktiskt öppnat munnen och talat om vad man känner och tycker?
Eller???
Försöker acceptera mitt tänk å göra nåt positivt av det, går bättre å bättre dag för dag...

Tur att man har folk runt omkring sig som känner en och accepterar alla fel och brister.

Är otroligt nöjd med min umgängeskrets för den innefattar allt!
Djupa människor, partyglada, svarta vita, gula , tjocka smala, rika, fattiga, torra och roliga! Alla möjliga typer, från alla möjliga samhällsklasser...
Känner olika för alla, djupare för vissa...
Men kontentan är att jag är otroligt tacksam över att ha er alla i mitt liv, gamla som nya vänner...
Ni gör livet snäppet bättre!!!
Har konstaterat att jag ska beblanda mig enbart med folk som får mig att må bra, och det är ett mål som nu är uppnått!
All kärlek till er....

Puh, nu har man uppdaterat lite och fått lättat lite på hjärtat...

Tänk att jag har så lätt för att skriva å så svårt för att prata!
Ja, ja nån ska axla den manteln med... och det gör jag med stolthet!

Dags att återgå till verkligheten och inta rollen som mussla igen antar jag...

Tack för denna gång!

// Elle

Datanörd?!?

På fullaste allvar trodde jag att jag skulle skjuta mig själv i huvudet!!!
Tur att man har lugna och förstående vänner ändå.
Har försökt logga in på lilla bloggen , som Virran så snällt ordnat åt mig , i två dagar utan att lyckas.
Tänkte att lösenordet kanske va fel så det har Capslockats och understrukits och fan å hans mormor, helt utan resultat.

BLIR GALEN, tänkte jag!!!

Den som fått ta smällen i form av 30000 korkade sms är stackars Virran, som försökt hjälpa mig och inte riktigt fattat varför jag inte kommer in...
Idag, efter ytterligare ett ex antal sms och även ett telefon samtal konstaterade vi problemet; jag har använt fel login!
Hur jävla dum i huvudet får man lov att bli?!?
Istället för att använda mitt användarnamn så har jag använt adressen till själva sidan!
Blir ju för satan rädd för mig själv ju!
Det kallar jag nutidens datanörd!!!
Nåväl, nu är jag igång ialla fall (stort tack Virran) så nu jäklar ska här skrivas!

Höres snart igen!

Kram, Elle

Invigning av lilla bloggen

Är inne på tredje och sista veckan på semestern... Under dom här tre veckorna tror jag nog att jag har träffat flickorna mer än vad jag har gjort under dom två senaste åren. Fan, det börjar ju bli en vana det här ju!
Började semestern med en fantastisk helg hos Linda och Peter ute på Orust. Strålande solsken och gott humör, avståndet till badet var så kort så man kunde göra sig till en liten boll och bara rulla rätt ner i vattnet och vi var nästan alla samlade! Emelie och Niklas var tyvärr inte med, men dom är ursäktade denna gången, det skall ju trots allt klämmas ut en bebis när som helst! Bortsett från att dom inte var med så var helgen totalt fulländad! Vi hade faktiskt lyckats med bedriften att allihopa vara lediga samma helg och dessutom släpat med oss varsinn respektive! Där fick jag det bekräftat, Virran har faktiskt en sambo i form av John, han var inte bara påhittad! Tog iofs 5 år innan man fick träffat honom, men skam den som ger sig! Vi gjorde inte ett skapandes gram under hela helgen, det var bara sol, bad, mat och dryck i goda vänners lag! Sånt här skall man ju göra oftare!!!
Härom dagen var jag, Micke , Linda och Peter nereu i Lindome och kollade på tomten vi kanske (förhoppningsvis) kommer att kunna köpa ihop. När vi var klara där puttrade vi iväg till Nisses pizzeria, handlade mat till ett halvt kompani och våldgästade sedan Virran och John med pizza kartonger både högt och lågt!
Jag trivs fantastiskt bra ihop med alla "mina tjejer" och önskar så att vi kunde ses oftare än vad vi gör, vi har ju lika trevlig varje gång , oavsett vad som hittas på!
Antar att jag måste erkänna, fast det tar emot, att mammorna hade rätt när dom sa att vi inte skulle ha så bråttom med att bli vuxna... Tänk; rökberget, Stacken, nån jugoslav på det kanske Vi hängde verkligen ihop varenda dag! Men, vi gör ju som sagt det bästa av situationen varje gång vi ses nu också, vissa ränder går liksom aldrig riktigt ur.
Hur som haver, det blir mycket blaj här nu, iom att vi har setts ganska mycket nu det sista så har jag inte kunnat undvika att tänka tillbaka , mestadels med ett stort leende på läpparna. Gudarna skall veta att det har varit måååååååånga kontroverser allihopa emellan och många gånger har det sagts elaka saker sinsemellan. Trots allt detta så hänger vi fortfarande ihop och detta är jag otroligt glad och tacksam för!!! Hade ju inte varit den jag är idag om det inte hade varit för mina underbara vänner som har orkat med en i vått och torrt!
Tack för att ni finns fantastiska flickorna!!!
Det var dagens, om än något suddiga, bikt.
Ha en fortsatt skön onsdagskväll i det härliga regnet som precis började ösa ner!!!
Kram på er!
// Elle