Hur e det med inställningen egentligen?

Vi har ett liv, en chans att leva. Vad gör vi då?

50 procent av tiden verkar vi lägga på att hata oss själva och resten på att försöka få andra att gilla oss och på att passa in.

Till vilken nytta och framför allt varför?

Lyckad betyder inte att man är lycklig.

Tror vi verkligen att om vi är vältränade, snygga, smala och har drömjobbet så är allt bra sen?
Att vi skulle slippa undan alla tvivel och älska oss själva?
Blir man lycklig bara för att man är snygg eller känd?
Verkar de personer som vi ser som ideal vara tillfreds med sina liv?
Är det inte så att dom tvärtom verkar fruktansvärt stressade, påpassade och pressade?

In och ut på kliniker och rehab.

Jaga bekräftelse och uppmärksamhet till varje pris.
Det skrämmer mig när jag kommer på att det ser likadant ut i en stor del av mitt umgänge!
Borde man inte bara äta och dricka, bli gammal och få rynkor, hänga med dom personer man gillar och blir inspirerad utav, få vara sunkig ibland och våga leva och njuta, i alla lägen?

Väljer vi alltså hellre att lägga en massatid på att se perfekta ut, att kämpa, kämpa, kämpa, mot ålder, fett, hunger och tyngdlagen, oroa oss för hur andra ser på oss, folk vi inte ens känner eller bryr oss om.

Vart leder det?

Är det för att du sen, när du ligger på din dödsbädd, i slutet av ditt enda liv, ska kunna tänka:

"Hade inge roligt, men jag var i alla fall jävligt snygg"?