Kasta barnet i väggen dag!

Det är en sån dag idag... Fast bara i korta stunder... När han gapar som en besatt för att han vill suga på nåt o det enda som funkar är mitt stackars mörbultade bröst, inte för att han e hungrig utan för att han har ett sjukt stort behov av att suga! Samtidigt som jag väser ordet "vänta" för 10.de gången som att han borde fatta vad det betyder tråklar jag fram det barnet suktar efter och känner hur irritationen växer lavinartat på insidan för att han inte gör som jag säger å bara VÄNTAR!
Han e ju faktiskt 6 veckor nu, nåt måste väl ha fastnat!
När han trots mina uppmaningar att vänta bara fortsätter att vråla, då vill jag kasta honom i väggen...eller ifrån balkongen, det kvittar vilket!
Och enligt en av de tusen "jag har blivit förälder böcker" jag läst så är det helt ok att de tankarna går igenom huvudet när man inte sovit vettigt på veckor, bara man håller sig ifrån att faktiskt utföra handlingen!
Så jag låter bli att kasta honom från balkongen och säger istället "vänta" en gång till, stoppar sen tutten i munnen på ungen och lovar mig själv att imorgon SKA jag sova när
han sover istället för att ta disken...
Är man utvilad är allt lite mer sockersött å lätt på nåt vis.
Jag kommer minst en gång till innan veckan är över tänka tanken att ställa lilla sonen i en korg på grannens trapp men inte göra det för jag kommer att diska istället för att sova... Men det är okej, det är kvinnligt o "urmoderigt" att göra så.
Dessutom är det ok att tänka fult, det står ju i boken!
Å satan i gatan va jag älskar det vrålande, sugfixerade lilla knyttet vid mitt bröst!!!

Inre frid...

Jag känner att jag börjar närma mig det...
Mitt liv består för närvarande av intervaller av sömn, matningar o blöjbyten... Däremellan försöker jag hinna me tvätt, disk, hund å katter... Stressigt o osammanhängande är det... Men mitt i detta infinner sig frid...
Jag har på allvar tagit tag i de demoner jag hade kvar hängande över axeln, tagit de diskussioner jag känt varit nödvändiga och sopat undan de personer som bara tillförde negativ energi!
Nu känner jag att jag verkligen står på ruta ett med allt vad det innebär!
Bollen ligger inte längre på min planhalva, jag har gjort mitt, nu är det upp till er andra å spela! :-)
Precis just nu är mitt liv perfekt å jag tänker njuta av det!
Sticker d i nåns ögon tänker jag inte be om ursäkt för det! Lev ditt liv, jag lever mitt!
Vi hade förövrigt en toppen dag med mormor igår! :-)

Stoppa grus i skorna..

..är kanske vad jag får göra så jag inte svävar iväg för långt....
Försöker hålla mig realistisk och inte glömma bort att det inte alls vore konstigt om det går åt skogen denna gången med.
Men samtidigt kan jag inte hålla på att tänka låga tankar om henne och detta vad som faktiskt verkar vara ett helhjärtat försök!
Mamma kommer o hälsar på lille prinsen imorgon!
Bussen o sen promenad tar hon för att få hälsa på.
Hon ringer varje dag och kollar status och i och med det lämnar hon också status utan att vara medveten om det själv och so far so jätte good!!
Därför kan jag inte låta bli att sväva iväg i lyckoruset lite grann... Bara en 5 centimeter över marken eller så,
Så att fallet inte blir för högt OM ett sådant skulle komma... Peppar peppar... Imorgon skall vi i alla fall mysa med mormor!!! :-)

Man ser inte skogen för alla trän...

...Oavsett vad det lilla trädet säger, skriver eller gör så kommer ingen reaktion eller kommentar.. Vad konstig situationen kommer att bli sen... Kanske e läge att vara tydlig i sitt underfundiga..

Då återstår det att se...

Med hänvisning till föregående inlägg som ursprungligen publicerades i början av Juli...
Jag gick över tiden..
Lilleman skulle kommit 6/7 men bestämde sig för att ligga kvar ett tag till.
7/7 hade vi tid på MVC och efter det skulle jag möta en vän.
Det mötet blev inställt och det såg jag som en chans att ta tjuren vid hornen.
Jag ringde mamma och vi bestämde träff för
frukost i Olskroken.
Jag fick en chock när hon klev av spårvagnen!
På 6 månader har hon åldrats ca 20 år.
Min mamma, som igår fyllde 62, ser plötsligt ut som en åttio åring!
Under vår frukost upplevde mitt psyke en hel kavalkad av känslor: olust, ledsamhet, glädje, hopp, förtvivlan och en väääldans massa annat!
Jag fick sagt det jag ville och lite till och detta fick mamma till en början att känna sig inmålad i ett hörn men jag riktigt såg det ögonblick hon släppte guarden och lät det jag sa istället sjunka in...
Jag lämnade mötet fylld av ängslan och hopp...konstig kombination...
För en vecka sen var mormor och hälsade på sin lille dotterson för första gången!
Jösses va hon var nervös..och skamsen...och stolt!
När hon väl fick chansen sög hon åt sig ungen som ett lakmus papper och vägrade släppa ens när han sjöng i högsta falsett!
Det gjorde ont i mig att se detta möte för jag orkar inte hoppas en gång till.. Men det enda jag gör är att hoppas.
Hon har ringt varje dag sen dess för att höra efter hur den lille prinsen mår.
Kanske, kanske var han den tankeställaren hon behövde...
Vi får se...

Jahopp...

#Detta inlägget har tidigare blivit publicerats, för att sedan raderas... Men väljer att lägga ut det igen, det är ju en del av hela historien trots allt...#
Som tidigare framgått har jag en hel del issues med och kring min familj... Det är ju sånt som upptagit en del tankeverksamhet under åren men allt som oftast så har man stoppat tillbaka det i den emetionella väskan efter en stund åsså har det inte varit mer med det... Är det nånting som kommer ifatt en när man är gravid så är det ens förflutna har jag märkt... Först dyker det upp småsaker då och då, saker som man aldrig riktigt analyserat tidigare... Det här händer mer ofta ju längre man kommit i graviditeten och till slut har varenda slag och svordom gåtts igenom, vridits och vänts på och det går inte att stänga av!!! Det ligger där och kokar som ett öppet sår i sommarvärmen som vägrar läka! Allt måste analyseras, varenda händelse! Varför var det så? Varför gjorde hon så? Vad behöver jag göra för att det här skall försvinna??? För det måste det ju göra innan mitt barn kommer. Jag har inte tid att ödsla på den här skiten mer nu! 29 år räcker! Allt jag vet e hur vi absolut inte skall ha det i vår egna, nya lilla familj!
Tänker att om nu mamma inte kunde vara mamma så kan hon kanske istället vara mormor?
Vet att hon sett fram emot dagen då jsg skulle få barn... Minns alla mina stunder hos min mormor med varm choklad och loppanspel... Det vill jag så desperat att vårt barn också skall få minnas. Fina stunder med mormor... Istället tvingas jag brutalt att slita av mig de mentala skygglapparna jag haft på mig under hela mitt liv och inse att mitt barns mormor totalt tappat greppet!
Det är precis som att hon hållit huvudet någorlunda ovan ytan så länge nån av oss bott hemma och sen bara släppte hon allt!
Det gör obeskrivligt ont i hela mig att acceptera detta och jag vet inte alls hur jag skall hantera situationen.
Det enda som blev väldigt viktigt för mig var att jag MÅSTE, innan bebisen kommer, göra klart för henne vad som kommer att gälla framöver.
Att jag inget hellre vill än att mitt barn skall få ha en relation till sin mormor precis som den jag hade till min.
Men att det då också är allt eller inget som gäller! Ryck upp dig igen så att du alltid kan vara mormor, inte bara ibland. För min del har det gått an, jag har aldrig haft nåt att jämföra med, men mitt barn skall aldrig behöva känna oro för att nåt e fel, den vuxna som skall utstråla trygghet beter sig annorlunda och gör mig rädd... Tänker inte ljuga för din skull att mormor e sjuk så därför kan du bara träffa henne ibland... Nä du, allt eller inget gäller. Lägg ner skiten eller försaka ytterligare en relation till ett barnbarn. Det är valmöjligheterna!
Jag var såååå redo att ta det här snacket med henne idag!
Ringde lillebror först för lite mental pepp. Han talade om att mamma har pga en galen incident ingen telefon längre!!!
Tokarg och besviken blir jag! Nu bubblar ju allt på insidan istället!
Skall man behöva bokstavligen slite upp bröstkorgen på sig själv för å visa vad som händer med ett litet dotters-hjärta som gång på gång blir sviket av den som skulle skapat trygghet i stormen?!?

Veckovill...

...ja, det är vad jag blir nu när Micke har nytt
schema på jobbet.
Det är tisdag idag och han är ledig.
Ledig Micke innebär
vanligtvis lördag eller söndag för mig så d
blir lite snurrigt men skit i det!
Det kommer bli en kanonbra tisdag i alla fall!
Klockan är 10 å vi sitter i bilen...
Micke har spenderat morgonen med att dansa runt i vardagsrummet med lilleman på axeln, sjungandes "Himlen är
oskyldigt blå" som om det vore det
mest naturliga i världen, han som HATAR Ted Gärestad!
Efter frukost packade vi som sagt in oss (och ett mindre bohag, för d behöver man med
Bebis) i bilen för nu e det dags
för fröken Sundström att
lämna tryggheten innanför hemmets
väggar å leva lite igen!
Man kan nämligen det, äve med småbarn.
Så, nu bär det av till GMBK för lite Tubbe tid å d e lycka!!!
Maten e ju med så d e bar å åk! :-)