Med hänvisning till föregående inlägg som ursprungligen publicerades i början av Juli...
Jag gick över tiden..
Lilleman skulle kommit 6/7 men bestämde sig för att ligga kvar ett tag till.
7/7 hade vi tid på MVC och efter det skulle jag möta en vän.
Det mötet blev inställt och det såg jag som en chans att ta tjuren vid hornen.
Jag ringde mamma och vi bestämde träff för
frukost i Olskroken.
Jag fick en chock när hon klev av spårvagnen!
På 6 månader har hon åldrats ca 20 år.
Min mamma, som igår fyllde 62, ser plötsligt ut som en åttio åring!
Under vår frukost upplevde mitt psyke en hel kavalkad av känslor: olust, ledsamhet, glädje, hopp, förtvivlan och en väääldans massa annat!
Jag fick sagt det jag ville och lite till och detta fick mamma till en början att känna sig inmålad i ett hörn men jag riktigt såg det ögonblick hon släppte guarden och lät det jag sa istället sjunka in...
Jag lämnade mötet fylld av ängslan och hopp...konstig kombination...
För en vecka sen var mormor och hälsade på sin lille dotterson för första gången!
Jösses va hon var nervös..och skamsen...och stolt!
När hon väl fick chansen sög hon åt sig ungen som ett lakmus papper och vägrade släppa ens när han sjöng i högsta falsett!
Det gjorde ont i mig att se detta möte för jag orkar inte hoppas en gång till.. Men det enda jag gör är att hoppas.
Hon har ringt varje dag sen dess för att höra efter hur den lille prinsen mår.
Kanske, kanske var han den tankeställaren hon behövde...
Vi får se...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar