OBSERVERA ATT: Nedanstående är inte ett inlägg som skapas för att hetsa igång någon form av fotbollshysteri på denna blogg, utan helt enkelt ett helt vanligt inlägg av fröken Sundström så vänligen bespara mig ÖIS vs. IFK kommentarer är ni snälla! )
När jag var liten och min pappa fortfarande levde , nån gång för länge sedan, hade ÖIS sin storhetstid.
Min pappa ÄLSKADE ÖIS , på det där hälsosamma , goa fotbollsviset som mer och mer håller på att dö ut idag...
Han prentade verkligen in den "goa andan" som fanns i detta lag i mitt lilla huvud och älskade pappa ÖIS så gjorde givetvis jag det med.
Som alla vet så är jag måttligt intresserad av fotboll, om det inte är så att Sverige spelar nån final mot Brasilien eller liknande, då kan jag kasta ett öga...
Men, när min pappa gick bort när jag var sex år gammal blev det plötsligt väldigt viktigt för mig att i alla sammanhang framhäva att jag minsann hejade på ÖIS!
Hursomhelst, under denna storhetstid detta laget ändock en gång hade, så hade dom en fantastiskt bra målvakt! (Detta visste ju jag pga att pappa alltid pratade om honom och inte visste jag då att våra vägar skulle korsas 20 år senare)
För drygt ett år sedan fick vi ÄNTLIGEN en ny chef på bilavdelningen på jobbet.
Han hade pga arbetsbrist blivit uppsagd på sin gamla arbetsplats och blev anställd utav oss istället.
Med sig från den gamla arbetsplatsen tog chefen en äldre herre som jag i början var ganska skeptisk till för han var ganska skum i mina ögon...
Denne hade tidigare, enligt ryktesvägen , varit ganska glad i flaskan, dock inget som jag dömer någon för, titta på min bakgrund liksom!
I november -08 gick jag över från sjöavdelningen till bil på vårt företag och började således arbeta med denne äldre herr´n och kom på att jag tyckte visst VÄLDIGT bra om honom!
Vi pratade en hel del med varann om privata och känsliga ämnen och kom varann ganska nära...
När jag sedan fick veta att detta var just den store målvaktsidol som min pappa hade haft blev detta tycke jag skaffat för honom om möjligt ännu större!
Eftersom alla min släkts "överhuvuden" , det vill säga mor- och farföräldrar sedan länge är döda, kan det hända att jag ibland flörtar in mig hos nån gubbe eller tant som kan tänkas ta denna platsen!
Detta med en stoooor gnutta ironi givetvis!
Hursom, en afterwork på HardRock pratade jag med herr´n och tyckte att visst vore det käckt om han adoptera mig och blev min plast morfar , haha!
Jag poängterade då att jag måste ju ha mig en "morfars-nalle", detta i stället för en underskrift på nåt adoptionspapper!
Vi skrattade åt detta och fortsatte dricka våra öl...
När jag kom till jobbet nästkommande måndag satt det en teddybjörn på mitt skrivbord....
Något som min chef och herrn hade pratat om när han blev anställd var det faktum att chefen var ju medveten om herr´ns tidigare tycke för flaskan och detta skulle inte accepteras på nya arbetsplatsen!
Ett misstag och det var det!
Jag VET attt herr´n , som trots allt är till åren kommna, var obeskrivligt tacksam för chansen han fick,vart skulle han med sin ålder få nytt jobb?
Och enligt min chef blev han en helt ny människa.
Vi har vid något tillfälle pratat om detta, jag och chefen och han säger att det är som natt och dag att jämföra herr´n nu och då!
Han mår bra igen!
För ett tag sedan fick herr´n besked om att mycket närstående släkting blivit sjuk och dom visste inte riktigt hur utgången skulle bli.
Vi pratade mycket om detta och han tog det ändå förhållandevis bra.
Tilläggas skall att släktingen är på bättringsväg nu.
För ca 2 månader sedan blev herr´n uppsagd hos oss pga "de dåliga tiderna".
Skulle man gått efter sist-in-först-ut, hade han jobbat sina sista 5 yrkessamma år hos oss men regler är inget man tillämpar på vårt företag!
Detta måste ju ha tagit knäcken på honom men det var ingenting han visade.
Uppsagd 2 ggr på ca ett års tid!
Jag grät som Lille Skutt när jag fick veta detta, samtidigt som jag blev lättad över att jag fick ha mitt jobb kvar... Skum känsla....
Igår skulle vi tacka av herr´n...
Vår platschef passade på att se till att vara borta hela dagen på kundbesök...
Jag var inställd på att gråta igen...
Kvart i åtta igår morse ringde min telefon på jobbet.
Det var herr´n som talade om att han inte skulle kunna komma in för han hade fått ett samtal om att hans pappa blivit dålig och han var tvungen att hjälpa denne in till sjukhuset...
På eftermiddagen ringda han igen, denna gången till chefen och denna gången full...
Det blev aldrig några Lille Skutt tårar för mig igår.
Däremot har jag ont i hjärtat för herr´n skull!
Tycker att det är förjävligt hur man behandlar vissa människor och jag har förståelse för att flaskan åkte fram, trots att det gör mig så ont, då jag vet hur han hade ryckt upp sig det sista året!
Men , får man bara motgångar hela tiden så tro fan att det brister i slutänden!
En gigantisk elogé vill jag ge till herr´n , som varje dag efter det han blev uppsagd, pliktroget satt på sin stol på kontoret och gjorde sitt jobb!
Personligen hade jag kastat in handduken redan när jag fått beskedet!
Denne herre har etsat sig fast och kommer alltid att ha en mycket speciell plats hos mig!
Tack för att du förgyllde min arbetsplats och min person den tid vi arbetade tillsammans!
Ps. Jag har valt att inte namnge herr´n då jag inte på några vilkors vis vill att han skall hängas ut som någon suput för det förtjänar han inte!!!
Däremot skall han hyllas som en gigant i fotbolls-Sverige samt en plikttrogen arbetsmyra! D.s
/ En vemodig Ellenore
