Nu har jag grubblat färdigt.... för den här gången i alla fall....
Jag har ju inte skrivit på ganska länge, har ärligt talat inte alls kännt för det.
Har varit ledig i två veckor nu och det har under den tiden hänt VÄLDIGT mycket på min insida!
Jag avslutade min julafton med att få mitt livs första panikångestattack.
Det visste jag inte att det var då, det enda jag visste, med all säkerhet, under tiden den höll i sig, var att jag just då skulle dö!
Som tur var har Micke erfarenhet av detta sen tidigare och kunde, via telefon, lotsa mig igenom händelseförloppet.
Jag kanske är den ultimata personen att råka ut för nåt sånt här ändå... Jag har alltid haft väldigt svårt för folk som påstår sig lida av panikångest, gå in i väggen och liknande... Blöder du inte så är det inget fel på dig, så har jag alltid resonerat innan...
Inte nu längre! Jag hyser största möjliga medlidande och respekt för människor som faktiskt har dessa problem. Jag har nu upplevt det en gång och blev rädd, riktigt rädd!
Tänk då folk som har det så här jämt! FY FAAN vad jag tycker synd om er!
Jag har vid två tillfällen efter att det hände kännt symptom på att det kommit tillbaka, men andvänt mig av knep som jag fick av Micke och då har det lagt sig igen.
Är dock lite orolig över att komma tillbaka till jobbet för det känns som att det är stress som triggar igång det... Men, men...det skall nog lösa sig.
Hur som helst, jag har efter händelsen funderat VÄÄLDIGT mycket på hur jag lever mitt liv, hur världen ser ut i största allmänhet och vad jag kan göra åt det...
När det gäller mig personligen så skall jag ändra på en del grejer...
Jag har kommit fram till att allting går för fort fram (det gäller egentligen ALLT som händer i världen) och det har blivit dags för mig att ta ett par steg tillbaka.
Jag har bestämt mig för att minimera mitt TV-tittande....
Jag får se max. 5 program i veckan.
Jag kommer inte att blogga mer, utan gå tillbaka till att skriva i mina böcker, något som jag gjorde otroligt mycket förr men nu helt slutat med!
Mycket , mycket tid skall spenderas utomhus tillsammans med hunden för att bygga på vår relation ytterligare.
Jag kan lära mig mycket av honom, mycket mer än vad man egentligen inser till en början.
Min första tanke är att han kan hjälpa mig att bygga upp kravet på egen diciplin.
För, om jag kräver det av honom så måste jag ju kunna ställa samma krav på mig själv.
Man kan ju inte kräva saker av andra som man inte kan leva upp till själv. Eller hur?
Mycket enkel ekvation egentligen....
Jag skall gå igen!
Kunde inte leva utan milslånga promenader förr, nu går man knappt till bussen, bortsett från promenaderna med hunden.
Och detta skall jag inte göra för min fysiska hälsa utan för hjärnan.
Jag rensar otroligt mycket under mina promenader!
Att man på köpet får bättre flås , det är ju bara ett pluspoäng!
Jag måste göra dessa saker för min inre ro och trygghet. För är det någonting jag märkt med mig själv efter det som hände så är det att jag har blivit otroligt klen!
Det har jag aldrig varit innan och tänker inte vara nån längre tid heller, får se det som en övergångsperiod bara....
Allt ovan kanske låter banalt i andras öron, men i det här fallet vill jag nog påstå att jag faktiskt är profet i min egen trädgård.... Finns ju trots allt ingen som känner mig så väl som jag själv!
Har även fått mig en rejäl tankeställare när det gäller frågan; Vad kan jag göra för att hjälpa andra?
Nu ingår jag i den gruppen som anser att det är jättebra med fadderbarns organisationer och liknande men som ändå tycker att man måste sopa framför sin egen dörr först.
Alltså, man skall se till att hjälpa folk som är nära , först!
En av mina bästa vänner arbetar som väktare...
Hon hade , en kväll/natt när hon jobbade, sett att det låg en massa skräp på en bänk på Järntorget.
När hon gått närmre för att ta sig en titt visade det sig att skräpet egentligen var jackor, filtar och annat som värmer i kylan.
Brevid sakerna låg det en lapp där det stog nåt i stil med: "Fryser du? Varsågod!"
Så jävla fint gjort! Och så enkelt sen då!!! Blir alldeles rörd när jag tänker på det!
En annan som gjort stort intryck på mig och som fått mig att faktiskt tänka om ordentligt är en annan av mina bästa vänners mamma!
Hon vet inte hur stort avtryck hon gjort i min hjärna!
Under tiden som vi andra satt hemma under juldagarna och åt gött och öppnade paket så stog hon på Stadsmissionen som volontär och serverade mat och bidrog med värme.
Detta gjorde hon även under nyår....
Och det tänker jag med göra, till påsk!
Kan egentligen göra det när som helst, men nu har jag bestämmt mig för påsken!
Jag har en av mina vänner med mig, känner ni andra er manade så är det bara att höra av er och hänga på!
Summan av den röriga kardemumman är att jag orkar inte med tempot i vår värld längre!
Allt går för fort, alla ska ha, och allt är elektroniskt.
Jsg återgår till papper och penna , inser att jag överlever utan den där senaste mobilen eller Tv.n och går ut i snön och leker med hunden istället!
Jag kanske trillar in och skriver en rad längre fram, för att uppdatera er om hur det går, men räkna inte med att det skrivs nåt inom det närmsta i alla fall....
Jag har en resa att göra, en själslig sådan, och den innefattar inget bloggande....
Jag finns på mobilen om det är nåt dock, har inte kommit SÅ långt att jag är redo att krossa den mellan två stenar....ännu.... :o)
Ta hand om er allihop!
Löv
Elle
