Aristoteles, Freud, Charles Darwin och jag...

Stora tänkare i rubriken!

Undrar om dom kände likadant som en annan gör...?

E det sunt att tänka å grubbla över i stort sett allting?
Spelar i stort sett ingen roll vad det än handlar om, allting blir stort i min värld.
Behöver inte bli nåt stort problem, men det sätter igång tankeverksamheten nåt kopiöst!
Kan vara allt från nya relationer (vänskapliga som kärleksmässiga), mitt liv i största allmänhet, både det som har hänt och vad som eventuellt kommer att hända, andras liv och problem, vad kan jag göra för att hjälpa och underlätta?
Det sista har det handlat väldigt mycket om att acceptera att jag faktiskt är en produkt av min uppväxt, detta på både gott och ont.
Önskar egentligen inte att någonting skulle varit annorlunda, har ju trots allt fått en massa erfarenhet tack vare min skruvade barndom och hade inte varit den jag är idag utan den.
Men det är jobbigt att inse att mycket av ens konstiga beteende idag rotar sig i relationer från då man var liten...
Och då kan jag inte låta bli att fundera på hur det hade sett ut om man hade haft en "normal" uppväxt...
Hur hade jag betett mig mot min omgivning då?

Å då kommer ju nästa fråga... vad är egentligen en "normal" uppväxt? E det den beryktade bullerbyn? Eller e det curling varianten? Eller kanske den man haft själv? Med frånskilda föräldrar, drogmissbruk, dagliga kontroverser fulla av elaka ord, saknad av normala känslor, både fysiska som psykiska?

Ju mer jag tänker på min sits idag, ju mer relaterar jag bakåt... Å hittar mycket svar där, vilket skrämmer mig många gånger!
Är inte så konstigt trots allt, att man är den där som inte prata om hur jag känner... Pratar mer än gärna om allt möjligt med alla möjliga men när det kommer till mig själv och mitt innersta, då bara sluter det sig fullkomligt!
Mamma har alltid sagt att jag är som min pappa, käften går i ett, ändå är du en mussla!
Ja, men det är väl inte så konstigt, när man alltid blivit hånad och häcklad dom gånger man faktiskt öppnat munnen och talat om vad man känner och tycker?
Eller???
Försöker acceptera mitt tänk å göra nåt positivt av det, går bättre å bättre dag för dag...

Tur att man har folk runt omkring sig som känner en och accepterar alla fel och brister.

Är otroligt nöjd med min umgängeskrets för den innefattar allt!
Djupa människor, partyglada, svarta vita, gula , tjocka smala, rika, fattiga, torra och roliga! Alla möjliga typer, från alla möjliga samhällsklasser...
Känner olika för alla, djupare för vissa...
Men kontentan är att jag är otroligt tacksam över att ha er alla i mitt liv, gamla som nya vänner...
Ni gör livet snäppet bättre!!!
Har konstaterat att jag ska beblanda mig enbart med folk som får mig att må bra, och det är ett mål som nu är uppnått!
All kärlek till er....

Puh, nu har man uppdaterat lite och fått lättat lite på hjärtat...

Tänk att jag har så lätt för att skriva å så svårt för att prata!
Ja, ja nån ska axla den manteln med... och det gör jag med stolthet!

Dags att återgå till verkligheten och inta rollen som mussla igen antar jag...

Tack för denna gång!

// Elle