Det här är något som berört mig mycket starkt de senaste dagarna...
Jag har trots allt många många lyckliga minnen ifrån min barndom.
I de flesta av dessa minnen ingår antingen min älskade kusin Kenneth som jag spenderat i stort sett hela min barndom ihop med.
Oavsett om det var i skogarna i Dalsland eller på gatorna i Strömmensberg, vi var som ler och långhalm och vi gjorde ALLT ihop...
Utöver kusinen så fanns det två små flicker som också gjort enorma avtryck i mitt barnaminne!
Detta är systrarna Emma och Maria.
Vi bodde i samma hus och vi lekte varje dag!
Vi älskade att vara ute och leka i kojorna i skogen, åkte pulka i branta backen, lekte med dockhusen och spelade in våra radioprogram på kassett.
Hade vi vetat då,vad vi vet nu gällande vad som hände runt omkring oss, så hade vi sparkat rakt bakut!
Vi hade det väldigt likadant i våra familjeförhållanden och det ser man så tydligt nu när man tittar tillbaka.
Men, i vår lilla värld hade vi det toppen allt som oftast när vi var med varann!
Tackar idag högre makter för barnslig naivitet!
Hur som haver, på grund av olika omständigheter var Emma och Maria tvungna att flytta till sin morbror ev. farbror, kommer ej ihåg vilket, denna bodde i alla fall i Skepplanda.
Dom var och hälsade på sin mamma ibland men då blev saker mest konstigt minns jag...
Dom ville inte komma ut och dom ville inte leka...
En gång efter det att dom flyttat, säkert tåv år senare, kom dom ut och hälsade på hos mig på landet minns jag.
Efter det har jag inte sett dom alls!
Jag har ibland gjort tafatta försök att hitta dom via gemensamma vänner och liknande, men aldrig lyckats.
Någonting har dock hela tiden legat och pockat i mig och jag har därför inte kunnat släppa dom.
Så för ca 1 vecka sedan slog det mig; jag har inte lyckats hitta dom på Facebook men deras mamma då?
Jag sökte på hennes namn och där var hon!
Jag skickade ett meddelande till henne där jag förklarade vem jag var och frågade vad vad hon trodde dom skulle tycka om jag tog upp kontakten med dom igen.
Hon svarade att dom skulle bli jätteglada, sök på det här efternamnet så dyker dom upp.
Jag sökte men jösses vad många Emmor och Marior det fanns med samma efternamn!
Jag gick igenom alla bilder men kände inte igen någon och tänkte att det här kommer inte att gå...
Så, i onsdags vid halv fem tiden på eftermiddagen ser jag att jag fått ett nytt meddelande ifrån deras mamma!
Jag vet inte om hon kollat och sett att jag ännu inte var vän med dom, men hon skrev i alla fall att sök på deras killar, dom heter så här och så här.
Det gjorde jag och efter ca 1 timme hade jag hittat dom båda och ytterligare några timmar senare hade dom båda lagt till mig som vän!
Klockan var en del då jag såg detta men tänkte att imorgon måste jag skriva och tacka Carina, deras mamma.
När jag slår på datorn på jobbet dagen efter går jag in på FB för att skicka tacket.
Då ser jag på Marias status: Vill tala om att mamma gick bort igår... !
HELT surrealistiskt!
Jag fick ju ett meddelande för ett halvt dygn sedan och nu det här!!!
Fanns helt klart någon mening med hennes meddelande känner jag spontant!
Jag är jättelycklig över att ha hittat tjejerna igen, men hur inleder man ett meddelande nu?...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar