Klockan är halv två och här ligger jag och stirrar i taket och kan inte sova.
Alldeles för mycket som snurrar i huvudet just nu.
När jag målade tidigare idag lurade jag lite på hur ofta man håller inne med saker som man egentligen borde säga.
Tänkte på klyschiga amerikanska filmer där folk i olika situationer står inför döden och plötsligt får väldigt brått med att vara ärliga med allt möjligt...
Varför skall det till livshotande upplevelser för det?
Hur vet man att man förlorar på något man inte prövat?
Och om man prövar så vet man i alla fall sen!
Jag skulle tex vilja klargöra att jag står för det där jag sa nån gång i halvberusat tillstånd om 11 års väntan... Har iofs en önskan om att korta ner tiden en gnutta men kontentan är densamma.
Men det gör jag inte... För jag vågar inte...
Rädslan övervinner modet... Eller kanske är det modet som övervinner rädslan för "fel" utfall?
Vad mycket lättare det här hade varit om jag bara fick fråga och fick svar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar