Första ensamma kvällen i huset och där, som ett brev på posten kom det.
Så snart Christel åkt satte jag mig i soffan och totalt krackelerade!
Har gråtit miljoner tårar för miljoner olika saker och nu är jag helt tom!
Tom på tårar , tom på energi , tom på ord , tom på allt!
Ihålig och skör, men befriad!
Vissa människor hatar att gråta men för egen del är det ett måste emellanåt!
På med den deppigaste musiken jag kan hitta, öppna kranarna och tömma den mentala ryggsäcken.
Så har jag alltid funkat, antar att det är en del av att vara en sån förbannad grubblar som jag är.
Tänker alldeles för mycket ibland men sån är jag och det har funkat bra hittills så...
Däremot har det gått alldeles för lång tid mellan "bryta ihop" gångerna och det har märkts idag.
Men jag visste det så väl, när jag väl blir själv så kommer det.
Så välbehövligt!
Men så nu då, när jag är tömd, hade jag så gärna varit den där lilla Ellenore i stor trygg famn en stund...
Där failar det lite men man kan inte få allt här i världen.
Saknar pappa i dom här lägena så jag kan dö!
Lustigt ändå, det är 25 år sen han dog och ändå tror jag att han skulle kunna lösa allt om han bara var här!
Vissa sår läker aldrig, dom bara ter sig annorlunda med åren...
Skall bryta ihop lite till innan det är dags att komma igen 💔
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar