Min plan är inget annat än att fortfarande bli 120.
Vill inte vara en sån där gnällig en som ältar att "jag blir nog inte 40 ens..."
Det ligger inte för mig!
Men plötsligt har vissa saker blivit lite viktigare att hinna avverka ifrån to-do-listan...
Har alltid velat uppsöka mina släktingar och rötter i Dalarna.
Det är inte nåt exotiskt far-far-away och därför har man väl alltid tänkt lite "nästa sommar, nästa sommar"....
Konstigt är det för jag har aldrig (tack för att du tagit även det ifrån mig mamma) haft någon relation till min släkt där uppe och ändå har jag alltid känt en jättestarkt dragningskraft dit.
För ca 2 veckor sedan kände jag bara att nu är det dags!
Lägligt nog spelade Frölunda emot Leksand just den helgen så jag bestämde mig för att åka!
Jag och Nichole packade in oss i bilen på fredag förmiddag och drog uppåt.
Bestämde mig för att köra inlandsvägen och det ångrar jag inte en sekund!
Vackert så det förslår!
Nichole är nog det bästa roadtripp sällskapet man kan ha och vi hade så fantastiskt roligt på vägen upp!
Ju närmre vi kom desto mer praktfullt tornade skogarna upp runt om oss och desto fler blev sjöarna.
När vi passerade skylten som skvallrade om att vi entrade Dalarnas län gjorde det inre barnet volter och jag kände ett oförklarligt lugn och lycka!
Det kändes hemma...
Tryggt och tokigt vackert!
Vi kom fram till Leksand, checkade in på hotellet och drog oss sedan in till stan för lite mat på mysig grekisk restaurang.
Som grädde på moset trillade det in en hop med frölundaiter som vi tjatade med en stund.
Sen vart det hockey som Frölunda dessvärre förlorade.
En passus är att dom borde vunnit för dom spelade sååå mycket bättre än Leksand!
Tillbaka till hotellet och pratade lite med vår rumsgranne som också varit på hockeyn.
Han höll på Leksand och hade åkt upp några dagar från Trollhättan(?!?)
Efter en massa fnitter i sängen somnade en nöjd tös med ett lugn i själen...
Lördagen bjöd på ett besök med tillhörande shopping på Leksands knäckebröd (såklart!), lite kika på yxstugorna och världens godaste våfflor på ett underbart fik på en gård i Fredriksberg.
Dessutom hann vi hämta upp en liten krabat som fick följa med hem.
Hon heter Leksand... :)
Sen var det dags att styra neråt igen.
När vi passerade skylten som denna gång talade om att vi lämnade Dalarna grät jag...
Kan inte förklara känslan men den är stark.
Känslan av att höra hemma...
Eddie Wedder sjöng i högtalarna medans vi susade igenom skogarna och det kunde på nåt vis inte bli mer rätt än så.
Hemresan bjöd på hysteriskt mycket skratt och jag är SÅ glad att jag åkte!
Det blir retur inom en väldigt snar framtid, då längre upp.
Har ju bara skrapat på ytan än så länge och jag SKA ligga i min eka och titta på stjärnorna!
Så är det bara!
Nåt besök hos släkt blev det inte denna gång, kändes inte bra att bara ägna eventuella möten några timmar men som sagt, nytt tillfälle kommer snarast!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar