Dags för rond 2

Om ca 90 min skall jag träffa mitt operationsteam.
Visst låter det lite flashigt ändå?
Önskar mest i världen just nu att det handlade om ett bröstlyft, en fettsugning eller nåt annat ytligt.
Men, nej, vänta!
Visst var det någon som sa nåt förra veckan om cancer?...
Har befunnit mig i nån form av förnekelsestadie sen dess och har inte gråtit så lite nån gång under den här resan hittills som jag gjort dom senaste dagarna.
En massa andra människor som mått dåligt över det här och har tusen och en frågor.
Det är "bra"!
Då får jag chans att göra det jag är bäst på, nämligen rodda, "ta hand om" , trösta och lugna.
Slippa tänka på hur jag själv mår utan istället slukas upp av alla andras rädsla och förklara för dom vad som händer och sker.
Gå in i robot-mode och bara ratta på...
En liten detalj som får det hela att rasa är när frågor kommer som "är det elakartat?"
"Kommer du att dö nu?"
Då brister det!
 Vill ta på mig mitt största leende någonsin och svara att nej, det är det såklart inte!
Är du dum eller?
Jag ska väl inte dö heller!?!
Men faktum är att jo, det är elakartat.
Den bestämmer nu. Mitt vara eller icke vara.
Jag VET inte om jag skall dö!
Jag vet bara att det finns en massa kompetenta människor som skall göra allt dom kan för att det INTE skall bli så!
Sen får ödet (och cancern) bestämma...
Det enda jag vet är att det kommer bli helvetesjobbigt på vägen!
Och att jag uppskattar sjukt mycket när folk frågar hur jag mår.
För även om jag inte alltid svarar så tvingar det mig ändå att känna efter och inse vad som faktiskt händer!
Jag är kass på att visa det just nu , men ni är många som jag uppskattar och älskar, det hoppas jag att ni vet?!?
Och jag måste försöka få på mig lite kläder... Det vet jag med... Dags att åka snart och jag bara yr runt mest...
Time to wake up and smell the coffee.
Operation om 6 dagar... Men har jag riktigt fattat varför?
Accepterat har jag då definitivt inte gjort i alla fall!

Gör mig en endaste tjänst idag; ta hand om DIG!