Annika spelade en låt som hon sa var till mig... Tänker på mig när hon hör den...
Jag grät... På 2 sek satt Lillepluppa som ett klistermärke vid min sida och kramade om mig!
Jag frågade hur HON mår mitt upp i allt det som händer?
"Klart jag tycker det är jobbigt" blev svaret. Kort och konsist.
Några timmar senare sitter jag vid köksbordet och hon i en bil på väg till pojkvännen...
Från bilen skickas ett sms till min telefon som bokstavligen får det att skära i mitt hjärta och jag grät ohejdat!
Där förklarades hur vapendragaren faktiskt just nu känner.
Så mycket smärta som göms i den lilla kroppen!
Så mycket känslor som ingen skall behöva tackla egentligen...
Men hon väljer att vara med, varje steg, nästan som en skugga.
Sms.et, som jag inte tänker dela med mig av , innehöll så mycket ledsamhet och smärta.
Men också så mycket vishet och värme!
Blir återigen förundrad över hur mycket kärlek , förstånd och mod en liten brådmogen tös kan innehålla...
Bilden är tagen från vårt hotell i Dalarna...
Många fler sådana skall tas under livets gång gumman!
Skall bara fightas färdigt med skiten först!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar