Ja, jag och Micke har gått isär.
För ca 2 månader sen talade jag om för honom att jag inte vill leva med honom längre...
Anledning till separationen är det INGEN som har med att göra borsett ifrån mig och Micke men självklart anser jag att jag tagit rätt beslut annars hade vi ju inte varit i situationen vi nu är!
Jag lyssnar på mitt hjärta och gör vad jag anser är mest rätt gentemot samtliga tre som är involverade i detta.
Många är dom som lagt sig i och tycker att jag är både elak , dum i huvudet, svag och en dålig mamma.
Då undrar jag:
Är det schysst att lura någon att tro att det finns känslor som egentligen är borta?
Är det svagt att ta ett beslut som innebär att jag kommer att vara ifrån min son varannan vecka?
Är det verkligen något jag kommit fram till efter en helg på landet över ett par glas vin?
Är jag en dålig mamma för att jag väljer att ändra på min situation istället för att bygga fasader och luftslott kring en relation som inte längre finns?
Att låtsas och leka charader för "Linus skull".
Han må "bara" vara 2 år men han är inte dum i huvudet!
Det undgår inget barn när mamma och pappa älskar varann längre.
Skall han då åläggas med dåligt samvete längre fram?
Vi höll ihop för din skull...
Nä, det köper jag inte!
Mitt glada hjärta struntar fullkomligt i vad elaka tungor har för åsikter om det hela så länge jag och Micke kan sköta det här så respektfullt och värdigt som möjligt gentemot varann.
Hjärtan är brustna och känslor sårade men det känns som att det är oundvikligt i en separation
tyvärr.
Jag högaktar Micke och är otroligt glad att Linus har honom som pappa!
Intentionen var givetvis happy ever after och det är den fortfarande!
Fast inte tillsammans...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar