I söndags åkte jag ner till Gråbo för att lämna Linus hos Micke och packa med mig lite grejer och där på bänken låg det.
"Välkommen till Nuclearkliniken i Skövde 30/8"
(ändrat till 22/8 på NÄL)
NUCLEAR??? Det är i min värld lika med atombomb!
Händelseförloppet ser ut enligt nedan:
" Du kommer att injiceras via ett kärl i armen med ett radioaktivt ämne.
Efter detta får du vila i 30 min innan undersökningen påbörjas.
Du kommer att placeras på en brits (tack, jag placerar gärna mig själv där! Jag är sjuk, inte död!) och därefter kommer en kamera att placeras ovanför din hals.
Du kommer bli ombedd att ligga still på denna plats i ca 10 minuter.
Efter detta får du sitta ner och invänta svar ifrån bilderna.
Du kommer sedan att bli visad till en specialistläkare som kommer att utföra en finnålsundersökning samt förklara vad som kommer att hända härnäst, boka in operations tid etc.
Undersökningen beräknas ta mellan 3 och 4 timmar"
Så här låter det i mina öron:
Hej!
Välkommen till Atombombskliniken!
Vi kommer injicera dig med radioaktiva ämnen likt dom som orsakade katastrofen i Tjernobyl...
Efter det får du vänta ett tag medans det liksom gottar till sig och riktigt genomsyrar hela dig.
Du kommer förmodligen att vara självlysande efter detta...
Sen lägger vi din rädda, svettiga och skakiga kropp på en brits och naglar fast dig under en kamera. Visst, du kommer få panik men det får du leva med.
Sen kommer farbror doktorn och visar diabilder innan han tar en lååååååång nål (ja, du hatar nålar, grow a pair!) och kör in den i halsen på dig!
Slutligen talar han om för dig precis, in i minsta detalj, hur vi kommer att skära upp halsen på dig, skära ut det som skall bort och sen häfta ihop dig igen!
Missförstå mig inte på nåt vis, jag är jättetacksam över att det äntligen händer nåt för jag mår verkligen inte bra!
Men jag är rädd, jätterädd faktiskt!
Sjukhus i sig är inte min grej...
Radioaktivitet är ju inte på något vis bra, det vet vi ju.
Jag är MANISKT rädd för nålar och får, på riktigt, helt galen handsvett bara jag skall göra ett stick i fingret.
Och så har vi det här med operation...
Narkos, skalpeller och krafs!
Inget jag ser fram emot alls faktiskt!
Men framför allt ser jag inte fram emot följderna av det hela...
Läkaren har redan nu sagt till mig att jag efter behandling inte kommer att kunna få fler barn.
Jag har hela tiden varit väldigt klar när det gäller den punkten; Jag vill inte skaffa fler barn!
Det räcker alldeles utmärkt med Linus.
Men det är en JÄVLA skillnad på att inte vilja och att inte kunna!
Känns otroligt orättvist att en klump i halsen skall få avgöra min framtida fortplantning!
Men men, det är bara att bita i det sura och gilla läget.
Får ganska ofta för närvarande ett brinnande behov att bara få känna mig jäkligt liten i en stor, trygg famn!
Men eftersom sådan lyser med sin frånvaro biter jag ihop och travar på.
Får med mig kusin till sjukhuset på torsdag i alla fall och det tackar jag ödmjukast för!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar