Jahopp...

#Detta inlägget har tidigare blivit publicerats, för att sedan raderas... Men väljer att lägga ut det igen, det är ju en del av hela historien trots allt...#
Som tidigare framgått har jag en hel del issues med och kring min familj... Det är ju sånt som upptagit en del tankeverksamhet under åren men allt som oftast så har man stoppat tillbaka det i den emetionella väskan efter en stund åsså har det inte varit mer med det... Är det nånting som kommer ifatt en när man är gravid så är det ens förflutna har jag märkt... Först dyker det upp småsaker då och då, saker som man aldrig riktigt analyserat tidigare... Det här händer mer ofta ju längre man kommit i graviditeten och till slut har varenda slag och svordom gåtts igenom, vridits och vänts på och det går inte att stänga av!!! Det ligger där och kokar som ett öppet sår i sommarvärmen som vägrar läka! Allt måste analyseras, varenda händelse! Varför var det så? Varför gjorde hon så? Vad behöver jag göra för att det här skall försvinna??? För det måste det ju göra innan mitt barn kommer. Jag har inte tid att ödsla på den här skiten mer nu! 29 år räcker! Allt jag vet e hur vi absolut inte skall ha det i vår egna, nya lilla familj!
Tänker att om nu mamma inte kunde vara mamma så kan hon kanske istället vara mormor?
Vet att hon sett fram emot dagen då jsg skulle få barn... Minns alla mina stunder hos min mormor med varm choklad och loppanspel... Det vill jag så desperat att vårt barn också skall få minnas. Fina stunder med mormor... Istället tvingas jag brutalt att slita av mig de mentala skygglapparna jag haft på mig under hela mitt liv och inse att mitt barns mormor totalt tappat greppet!
Det är precis som att hon hållit huvudet någorlunda ovan ytan så länge nån av oss bott hemma och sen bara släppte hon allt!
Det gör obeskrivligt ont i hela mig att acceptera detta och jag vet inte alls hur jag skall hantera situationen.
Det enda som blev väldigt viktigt för mig var att jag MÅSTE, innan bebisen kommer, göra klart för henne vad som kommer att gälla framöver.
Att jag inget hellre vill än att mitt barn skall få ha en relation till sin mormor precis som den jag hade till min.
Men att det då också är allt eller inget som gäller! Ryck upp dig igen så att du alltid kan vara mormor, inte bara ibland. För min del har det gått an, jag har aldrig haft nåt att jämföra med, men mitt barn skall aldrig behöva känna oro för att nåt e fel, den vuxna som skall utstråla trygghet beter sig annorlunda och gör mig rädd... Tänker inte ljuga för din skull att mormor e sjuk så därför kan du bara träffa henne ibland... Nä du, allt eller inget gäller. Lägg ner skiten eller försaka ytterligare en relation till ett barnbarn. Det är valmöjligheterna!
Jag var såååå redo att ta det här snacket med henne idag!
Ringde lillebror först för lite mental pepp. Han talade om att mamma har pga en galen incident ingen telefon längre!!!
Tokarg och besviken blir jag! Nu bubblar ju allt på insidan istället!
Skall man behöva bokstavligen slite upp bröstkorgen på sig själv för å visa vad som händer med ett litet dotters-hjärta som gång på gång blir sviket av den som skulle skapat trygghet i stormen?!?