Dag 3: Mina skapare...

Jaha ja... mina föräldrar ja...
Dom träffades nån gång 81 skulle jag tro...
Våren 82 föddes jag och nåt år eller två efter det så hade dom separerat.
Vi kan börja med pappa, det går nog fortast.
När jag var liten var min pappa min idol!
Allt han gjorde var rätt och bäst, speciellt efter det att mamma träffat sin nya kille!
Pappa och jag hade en hund som hette Karell.
Karell brukade passa mig på nätterna når jag skulle sova hos pappa och han var tvungen att gå ut ett tag...
Pappa hittade alltid på en massa roliga saker.
Han hade två igelkottar boende i ett gigantiskt terrarium i vardagsrummet och han brukade ta med mig på massa tokigheter.
Spenderade en stor del av mina 5 först år på Åby travbana...
Han brukade komma och hämta mig med, även om det inte var hans tur att ha mig.
Mamma sa alltid att jag inte fick följa med utan att fråga henne först men jag tyckte aldrig det var någon idé, det var ju pappa!
Detta brukade resultera i retur resa till Sulitelmagatan i polisbil...
På hösten 1988 kom mamma in till mig i vardagsrummet där jag satt och tittade på TV.n och sa att hon ville prata med mig.
Jag minns det som igår; jag skrattade åt henne för det kunde ju inte vara sant.
Min idol kunde ju inte dött!!!
Men det hade han, 41 år gammal fick han en propp i hjärtat sas det.
Antar att det är bättre att säga det till en sexåring än att; "Din pappa söp ihjäl sig"...
Gråter fortfarande häftigt när jag tänker på honom, trots att 22 år passerat.
Ibland av ren ledsamhet, ibland av ilskan jag känner över att han valde spriten framför att leva.
Mamma:
Min älskade lilla mamma...Ett rödhårigt stycke som kunde varit i sina bästa år.
Hon träffade min lillebrors pappa nåt år efter det att jag föddes...
Hon bakar bullar och läser sagor och kliar en på ryggen tills dess att man somnat...
I alla fall gjorde hon det, ibland , när vi var små och allt var lugnt. Oftast var det inte det dock och då blev det inget kli och inga bullar. Bara gap, skrik och slag...
Jag vet att många gärna vill hävda att hon är världens sämsat förälder och ta ifrån henne titeln som mamma. Jag, som har vuxit upp med henne, kan inte göra det för jag vet att hon är en produkt av så mycket trasigt trassel!
Däremot kan jag känna enorm sorg för att vi blev en bricka i det stora spelet och för att hon fortfarande, efter 22 år prioriterar honom och deras skit framför sina egna barn!
Jag älskar mina föräldrar och kommer så alltid göra, men med ett hål i hjärtat...