LILLA ÄRTANS STORA MAMMA

Händer sjukt mycket i min sfär för tillfället och ibland får man lov att tillfälligt prioritera bort för att prioritera rätt!
Ångrar inte en sekund hur jag lagt upp saker det senaste men det är inte annat än att det satt sina spår.
Som vanligt går det fort att bryta ner det som byggts upp och efter ca 4 veckors slöande och extremt fuskande med maten känner jag mig som flubber igen.
Igår nådde jag min kulmen, mådde sjukt dåligt över min fysik och bestämde att idag börjar vi om!
Oavsett väder och vind skulle en runda avverkas och så var det med det!
Efter att ha lämnat Ärt till pappa hämtade jag upp mitt sällskap och styrde sedan bilen mot Hjortgården i Alingsås.
Kändes ofantligt motigt bara att kliva ur bilen!
Med, vad som kändes som halvtomt glas i handen, släpade jag mig upp till orienteringstavlan och 6 km bestämdes.
Sprang typ 50 meter och ville dö!!!
Med kondition som en räka suger det mesta och jag drog ner till PW istället (med lite rädsla för att tråka ut min kompanjon)
Men... Borde känna mig själv bättre vid det här laget, efter en stunds PW som uppvärmning brann det till i hjärnan och benen sprang en bit.
Växelvis PW och växelvis löpning i olika tempoväxlingar MED ett leende på läpparna påminde mig om just varför det här är så jäkla kul!
Sjukt nöjd med mig själv när jag var klar!
Imponerande sällskap drog ytterligare 1.7 km men jag gav mig efter 6 för att bibehålla grymme-känslan!
Nu kommer den jobbiga biten: döda sockerberoendet!
Som med allt annat är jag en jävla junkie och byter som bekant ut ett beroende mot ett annat hela tiden!
Var SÅ nöjd med mina resultat innan och skall dit igen, så är det bara!
En tillfällig svacka i Candyland har jag tillåtit mig själv men nu är det bra!
Dag 1 avklarad, med viss abstinens, nu är det bara resten kvar! :)
I övrigt: Livet leker i det stora hela..tror jag... Måste bara stänga av hjärnan i vissa lägen... Inte övertänka... Inte analysera ihjäl mig och känna rädsla över saker som än inte finns...
Men det är väl lättare att måla upp bilden man är van vid för den vet man hur man skall hantera.
Å andra sidan så är hoppet som bekant det sista som lämnar människan och det kan ju bli bra!
Om jag har tur så till och med jättebra!
Håller tummarna på happy ending... Och då inte Thailand-style... ;)
Livrädd för nederlag men inte rädd nog för att inte våga hoppa.
Vinsten i det här fallet är alldeles för bra för att låta bli!