Jag ältar

Det ligger i min natur att älta... ALLT! Bra, dåligt, oklart, svart, vitt, allt ältas. För närvarande är det det faktum att jag inte riiiiktigt kan bli vän med den brutala tanken att min mamma förmodligen kommer att hinna lägga näsan i vädret innan vi kan prata normalt med varann igen. Vi som alltid kunnat/velat prata med varann om allt! Det är så jävla hemskt att en mor / dotter relation bara kan rinna ut i sanden! Att hon hellre vill hänga med sina missbrukarpolare än att baka bullar till min son, hennes barbarn! Det är brutalt jobbigt att acceptera! Jag vände ju ut och in på mig själv innan Ärtan föddes för att förklara vad jag kände! Hon var ju här och hälsade på massvis när han fötts, hon höll sig i skinnet... VA FAN HÄNDE?!?!?! Jag har inte sett min mamma sen den 2 oktober då Ärtan döptes. Lika bra är nog det för jag hade inte pallat tror jag. Vet ju inte riktigt ens hur jag skall hantera situationen som den är nu... Att sörja någon som inte är död är jävligt mysko. Men om hon inte är död, vad är hon då? Trasig. En gammal vas, kantstött och dan... Tappad i backen en gång för mycket för att det skall vara nån mening med att engagera sig i att försöka limma ihop skärvorna som man gång på gång har sopat ihop. Ledsamt är det. Ont gör det. Ända in i hjärta och märg gör det ont! Inte lika ofta längre och det är väl tur. Men när det kommer över mig så kommer det värre än den värsta svallvåg! Jag drunknar i tankar och känslor, vet inte vart jag skall göra av allt! Ibland önskar jag att du _ _ _ _ _ _! Det hade nog varit lättare då tror jag... Det återstår att se antar jag..