Det var jag i lördags!
Inte, enligt mig, helt obefogat men vissa saker känns i efterhand inte lika genomtänkta som just där o då!
Det gick så långt så att till slut tvingade jag Micke att släppa av mig, unge och hund på en busshållplats mitt i ingenstans för jag kunde inte behärska mig och lilleman mitt i en fajt är inte vad jag vill ha!
Beslutet att promenera tusen mil hem kändes kanonbra!
Jag fick koka över, prata med mig själv och få kylt av mig!
Sen kom regnet... Åsså ringde av en händelse svärmor...
Tur var väl det där samtalet.
Det resulterade i att jag ringde Micke som kom och hämta oss och vi åkte hem till svärföräldrarna på middag! :)
På vägen till Tokatorp fick vi pratat med varann och väl framme va allt bra igen.
Summan av kardemumman:
Det blir inte alltid som man tänkt sig, men vi skall mata ankorna ändå! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar