Om det finns nåt som heter så, så var jag fast i en sån.
Det enda jag pratat om sen vi kom hem är va usel dom fick mig att känna mig på BB för att jag inte kunde amma som som sig bör och jag har maniskt sett fram emot de ggr lilleman skall vägas, för att få bekräftat om jag kan förse honom med mat eller ej.
På BVC tidigare idag för vårt första möte med vår barnmorska Stina.
Trevlig, medelålders kvinna med rosor på kinderna.
Hon fråga hur d går hemma, jag svara som alltid: det går bra, men vi ammar maniskt. Dela för min panik över att han ev. skall gå ner 5 gram, dels för att ungen för närvarande vill hänga i tutten 24 timmar om dygnet och
blir rabiat när jag försöker plocka bort honom 5 min för att gå å kissa.
Då säger Stina: Nu förser du honom med det han vill ha,
närhelst han vill ha det, för att du kan.
Men, om han hade haft en bror på säg 3 år som gnällde över att han behövde bajs nu, måste på toa, då hade den lille fått skrika ett tag helt enkelt, eller hur?
Han går upp som han ska, alltså får han det han behöver.
Låt honom somna med lite skrik, vagga till sömns i stället för att alltid amma!
Tack Gud för folk som Stina, som inte lindar in amning i bomull utan låter den ta lite skit.
I bilen på vägen hem började lilleman skrika!
Samtidigt spelas i det ögonblicket Bob Marleys
"three little birds" på radion.
Igår hade vi i panik parkerat i närmsta krök för att panik amma det hungriga barnet.
Nu tittade Micke istället på mig i backspegeln, log å höjde radion och där satt vi och sjöng: singin dont worry, about à thing, couse every little thing, is gonna be allright..!
När vi kom hem hade lilleman för länge sen somnat om i sin stol! :-)
By the way , Villa Villerkulla blir d inget med... För mycket att göra med huset för att man skulle palla det med liten bebis tyvärr...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar