Här har man knatat runt å varit på tjocken i nästan 10 månader och varit lugn som en filbunke. "Det ordnar sig, folk har gjort det här i alla tider, ja e ingen sån som skriker"
Och allt d där har jag ju såklart menat ... Tills nu... Nojjar konstant över att man på nåt vis skall snubbla på målsnöret... VARFÖR skulle jag och VARFÖR kan inte min kvaddade hjärna bara nån endaste gång låta bli att sväva iväg?!?
Ser bara fram emot att ha kommit förbi förlossningen så vi kan få börja mysa, pussa å lukta på vår lilla bebis! 10 dagar e vi hemma tillsammans, sen e d jag å bebis, om lur own... D ska man väl lösa eller? D e ju bara en liten bebis....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar