Invant beteende lika rutigt som ett schackbräde!... Dags att bryta mönster!

God härlig söndags morgon!
Sitter i köket med kaffet i högsta hugg och njuter av lugnet som än så länge ligger över Gränsfejdsvägen 10...
Med kaffet i hand tänker jag igenom gårdagen och dess samtalsämne.
Min mamma var här och hälsade på igår... Alltid väldigt trevligt!
Tanten spelade bla Guitarr Hero och gjorde till och med det ganska bra!!!
Det finns kapacitet i tanta! :o)
Vi satt ute i det fina vädret och fikade och pratade...
Det vi pratade om handlade till 90 % om hennes relation till min styvfar som hon har varit tillsammans med av och till under 24 års tid.
Min styvfar (likt dom flesta andra jag haft som "förebilder" under min uppväxt) är före detta narkoman.
Han är utan tvekan VÄRLDENS snällaste människa när han är ren.
Han är också en av världens elakaste människor när han inte är ren!
När jag var liten var han till största delen inte ren....
Men, han har haft sina perioder av avhållsamhet gentemot droger varav två varit ganska långa.
En, när jag var liten... Runt sju skulle jag tippa... som han faktiskt höll upp ex. antal år och nu sist hade han ett uppehåll på hela NIO år!
Så, för två år sen var det kört och han trilla dit igen!
Att han börjar igen kan jag inte säga något om.
Det faktum att man efter att ha kämpat som en IDIOT med att betala av ALLA skulder man dragit på sig som narkoman, fixat sig ett eget boende utan någon som helst inblandning ifrån sociala myndigheter och byggt upp ett tryggt socialt nätverk och hållt sig ren i hela nio år, ändå börjar knarka igen, visar bara hur sjukt djupt beroendet sitter och det är något som ingen människa i världen någonsin kommer att förstå eller acceptera om man inte varit där själv!!!
Det som jag däremot blir så frustrerad över, det är det faktum att det finns folk som runt omkring mår så fruktansvärt dåligt utav det här och dom finns inte ens med i hans hjärna!
Alla som någon gång haft någon form av relation till en missbrukare av något slag vet ju att det är världens största egoister!
Jag har själv mått extremt dåligt utav hans beteende, eftersom min biologiska pappa dog när jag var 6 år så har ju det här alltid i stort sett varit min "pappa".
Men, jag valde för ett år sen ungefär, inte att sluta tycka om honom, men att sluta bry mig om vad han håller på med och sluta må dåligt över det.
Han är snart 60 år, han bestämmer själv.
Min lillebror väljer att ha en relation till sin pappa och det är något som jag absolut inte säger något om för den är inte ohälsosam på något vis.
Min bror är fullt medveten om sin pappas problem och väljer att träffa honom i korta stunder när det passar HONOM inte när det passar hans pappa.
Min mamma däremot, där är situationen annorlunda!
Min mamma är 60 år och har dom senaste 24 åren som sagt varit tillsammans med min styvfar.
Under alla dessa år har hon varit den bidragande faktorn till att han hållt upp från drogerna dom gånger han gjort det....
Hon har nog varit en bidragande faktor till att han börjat nån gång igen också...
Hur som helts, dessa 24 år har alltså varit en dragkamp mellan dessa två människor där otroliga mängder elakheter har utspelat sig pga. frustration, abstinens och sårade känslor.
Men, dom har alltid valt att fortsätta tillsammans, om än på varsitt håll...
Detta är något som dom båda två mår dåligt på och min mamma har blivit otroligt bitter.
Och denna gången är allting annorlunda.
Dom bor inte ihop vilket gör att han inte har någon som kollar honom och detta gör ju givetvis att det är ännu lättare att hålla sitt missbruk vid liv.
Det är ju ingen som gapar och skriker på honom när han kommer hem påtänd eller full.
Att min mamma inte kan ha koll på honom gör henne fruktansvärt frustrerad vilket resulterar i att hon gör en massa konstiga saker när det inte går som hon vill.
(tänker inte gå in på VAD det är hon har gjort men människor kan göra konstiga saker i pressade situationer)
Och jag förstår hela beteende bilden, vem hade inte blivit frustrerad när det du gjort samma i alla år plötsligt intet biter längre?
Deras relation är ett moment 22.
Kan inte leva med varann, kan inte leva utan varann....
Tufft läge!
Hon säger att 24 års tid slänger man inte bara på tippen!
Det jag dock ifrågasatte med mamma igår, och som jag tror att hon faktiskt börjar inse nu, är det faktum att hon kanske lever i 24 år till!
Ska dom se ut som dom senaste 24 eller är det kanske dags att släppa och gå vidare?
Kanske göra saker som man faktiskt mår bra av själv istället?
Det är nog inte det lättaste men det hade varit det allra bästa för min lilla mamma.
Hon har helt klart blivit formad (såklart) av alla sina relationer hon haft under sitt liv, och det har inte blivit nån bra skulptur..
Inte om man inte känner henne VÄLDIGT väl!
För folk som inte känner henne framstår hon som en bitter, kylig bitch.
Och vem vill tillslut umgås med en sån?
Allt detta sa jag till henne igår och hon höll med om allt!
Trodde hon skulle explodera ett par gånger under resans gång men det gjorde hon faktiskt inte och hon ursäktade sig faktiskt inte heller!
Detta gör att jag tror att hon faktiskt själv inser att något måste hända!
För hennes egen skull så klart!!!
Hon skall ju åldras lyyckligt för satan!!!
Jag finns här alltid för henne (till mångas irritation)!
Så, jag tror att jag skall börja i liten skala och ta med henne på Virrans ljusparty om detta är ok?
Det hade gjort henne gott!
Vidare, har jag suttit på facebook halv morgonen, såklart, det har blivit MIN drog, och läser där om hur en gammal kompis från skolan ideligen är tokigt bitter över hur hennes sambo behandlar henne....
Undra om det kanske blir hon som tar efter min mammas roll.
Inte som min mamma givetvis, men som den bittra som aldrig lämnar...
Det är ju som sagt dags för mamma att lämna vidare den manteln nu! :o)

Nu skall jag försöka få tag i Virran (vilket inte är det lättaste) för jag är sjukt nyfiken!

Ha en go söndag allihop!!!!

Kram!