Jag förbehåller mig rätten att ha en jävla skithelg och må dåligt!!!
Hela veckan har hjärnan varit inbäddad i bomull och jag har rullat runt på jobbet i nån sorts plastbubbla där jag har utestängt resten av världen.
Anledningarna till mitt dåliga mående (myntade jag precis ett nytt uttryck där tro?) har bara byggts på under veckan.
Förra lördagen hade vi grillkväll här hemma med mina älskade vänner... Jättetrevligt!
Vid tiosnåret på kvällen var Bullen, den minsta av katterna hemma och mös en liten snabbis innan han gav sig iväg på nya äventyr.
Vi har alltid fönstret öppet på nätterna för att båda katterna nån gång under småtimmarna alltid kommer hem för att äta, mysa och sova i varma sängen.
Frasse kom hem, vilken tid vet jag inte för jag sov.
Bullen kom aldrig hem... Och har fortfarande inte gjort... Ikväll är det en vecka sen jag såg honom sist. Och det gör ont, JÄTTEONT!
Har fått bryt på folk under veckan som säger att; "Det är ju bara en katt"
Det är fan inte bara en katt!
Det är en av mina familjemedlemmar och han har inte kommit hem!!!
Slits mellan hopp och förtvivlan hela tiden.
Självklart kan han vara ute på äventyr och komma hem om flertalet veckor, konstigare saker har hänt men jag tycker inte om när mönster bryts.
Min mamma ringer och frågar om han kommit hem ca. 3 ggr om dagen och när jag prata med henne igår sa hon att man kan ju inte definitivt ställa in sig på att han aldrig kommer hem än på länge!
Nä, det kan man ju inte, men när drar man gränsen då?
När slutar man att ropa, när säger man upp försäkringen och plockar bort matskålarna?...
Inte än på läääänge i alla fall.
Och om något nu faktiskt HAR hänt med honom, hur får man ett avslut om man inte hittar honom då?
Dagen efter vår grillafton fick en av mina närmsta vänner besked om att hennes sambos mycket nära vän hade gått bort, 31 år gammal på ett helt vansinnigt sätt som inte borde hända någon!
Jag har träffat killen EN gång, knappt pratat med honom mer än några vänlighets fraser på en fest nån gång....
När jag fick höra detta, någon gång under söndagen, mådde jag på riktigt dåligt!
Det gjorde ont för att INGEN skall behöva gå bort så tidigt, det gjorde ont för att jag vet att min vän och hennes sambo mår dåligt och man kan inte göra nåt åt det...
Mer än att finnas här om någon vill prata och det hoppas jag att ni båda vet, att det är bara att höra av sig, närsomhelst!
Sitter bara å stirrar ut genom fönstret nu...har tömt mig själv på ord, något som inte händer så ofta... Ska gå ut i skogen med hunden istället och lipa över att livet ibland är JÄVLIGT orättvist på alla möjliga plan!
Jag återkommer med ett försöka att vara lite mer saklig när hjärna sitter på plats igen...
/ Elle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar