Jävla mongosjukdom

Och ja, jag vet, man ska bibehålla positiv inställning, tänka rätt och bla bla bla.
Men nu är det så här att jag funkar inte så!
JAG har cancer
JAG har panik
JAG är livrädd
Första tankarna har gått kring Linus och allt som har med honom att göra.
Skall jag inte få vara med honom under hans uppväxt?!?
Ska han behöva växa upp utan mamma?
Kommer han ens att komma ihåg mig???
Sen örfilade jag upp mig själv och talade om för min hjärna att det är befängt att utgå ifrån att jag ska dö!
Ska ju bli 120 år gammal!
Men faktum kvarstår; jag har cancer!
Jag skall om drygt en vecka genomgå en operation som innebär en jävla massa risker!
Och efter det få veta hur det ser ut... Om där finns mer eller om det "bara" är den nu aktuella tumören som finns...
Jag har under resans gång blandat in en massa människor i det här genom att bara svara på hur jag mår utan att ens tänka mig för...
Alla vill inte veta. Alla vill inte bli involverade. Alla kan inte hantera...
Mitt sätt att hantera saker har alltid varit att prata, diskutera och älta!
Så kommer även att bli nu...
Men jag kommer försöka hålla mig här på bloggen i den mån jag kan för att inte belasta folk som inte vill bli belastade...
Risk finns att jag inte kommer kunna sluta prata när jag väl börjat så känner du att du inte mäktar med att hantera hela grejen, fråga inte hur jag mår.
Detta säger jag i all välmening för jag kommer inte klara av att göra en "Svensson", svara bra och bara le... Jag kommer gråta, älta och snurra till det in i det värsta.
Cancer liksom... Det är jävla skit!
Hur fan hanterar man sånt här nu då???